I Nordisk Miljörättslig Tidskrift 2016:1 medverkar 17 forskare med anknytning till samerätt och miljörätt med bidrag. Samiska rättsfrågor belyses av Eivind Torp och Ulrika Geijer.
Staten har erkänt samerna som ett urfolk och i regeringsformen garanterat dem att få utveckla sin kultur, där bland annat renskötsel, jakt och fiske ingår. Det ställer enligt Eivind Torp, docent i juridik, särskilda krav på svensk rättsskipning att fungera som instrument att lösa konflikter, i det här sammanhanget att klarlägga samernas rätt till land och vatten.
1886 stiftades den första renbeteslagen för att få en rättslig reglering mellan jordbrukarna och samerna. För samerna innebar det också en kodifiering av rättigheter som de ansågs ha enligt rättsprincipen urminnes hävd. Men vid lag-revideringen 1928 tycks lagstiftaren ha ändrat uppfattning. Samernas rättigheter uppfattades nu grundade på av staten givna privilegier, inte på urminnes hävd. Rätten till renskötsel, jakt och fiske tillkom därför bara medlemmar i same-by. 1928 års renbeteslag utestängde majoriteten av samer från deras rättigheter. 1971 års rennäringslag grundades på i huvudsak samma principer som 1928 men dess huvudsakliga syfte blev att möjliggöra nya driftsformer och rationaliseringar.
”Vem äger renskötselrätten?” frågar Ulrika Geijer, domare och utredare. I rennäringslagens första paragraf anges att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen, men samtidigt att den får utövas bara av medlem i same-by. Att den samiska markrättigheten är en civil rättighet som grundar sig på urminnes hävd var inte tydligt vid rennäringslagens tillkomst 1971.
Lagstiftaren skilde inte mellan de näringsrättsliga reglerna, dvs samernas monopolrätt till renbete, och den fastighetsrättsliga regeln, det vill säga renskötselrätten som en särskild rätt till fastighet. Samebyn såg sig som företrädare för de samer som utövar renskötselrätten. Men det fanns också företrädare för det samiska samhället som i stället bedömde renskötselrätten som en civil rättighet som tillkom enskilda samer.
”I min roll som domare”, förklarar Geijer, ”är utgångspunkten att alla är lika inför lagen. När det gällde samiska markrättigheter var det ibland svårt att upprätthålla det synsättet i praktiken Det kunde leda till intresseavvägningar och samverkanslösningar i stället för hur rättssystemet kan lösa konkurrens mellan olika rättigheter.”
Det oklara rättsläget i fråga om samernas jakt- och fiskerätt påtalas också, anmärker Torp, i såväl Sven Heurgrens som Sören Ekströms utredningar om Frågan om Sveriges anslutning till ILO-konventionen nr 169 (SOU 1999:25) respektive Jakt och fiske i samverkan (SOU 2005:116). Regelsystemen har successivt växt fram men blivit så oklart utformade att de bidragit till konflikter, påpekar Heurgren. Och Ekström fann, att oklarheten var så omfattande, att samerna inte kunde använda sina i lag reglerade rättigheter och fann det anmärkningsvärt mot bakgrund av att det i huvudsak var staten som ägde den mark konflikterna rörde.
Lars Thomasson