I tre tidsperioder har bergsmännen åtrått silvret i Nasafjäll. Först på 1600-talet under regenterna drottning Kristina respektive Karl X Gustav, därefter perioden 1770-1810 och så till sist 1887-1946-1999.
Piteåbon Bo Lundman har ägnat den okända perioden efter 1810 sitt intresse och resultatet finns nu i en bok som bjuder på intressanta uppgifter om sentida intressenter i gruvfyndigheten.
Det var åtta intressenter som försökte sig på en könsam gruvbrytning vid förra sekelskiftet och fem av dessa kom från Arnemark. De gamla gruvhålen rensades och tömdes efter att ha legat öde i 80 år. Malmen som bröts transporterades med häst och släde sju mil till Selforssjön och malmprover sändes till England och Tyskland.
Då fanns det stora planer på gruvdrift. Det skulle byggas en luftbana och vaskverk och 3 000 ton blyglans och zinkblende skulle tas ur berget. Gruvföretagarna var till och med på världsutställningen i Paris och talade för sin gruva.
Men det blev ingen framgång för Nasafjäll. Miljoner förlorades och försök att sälja gruvan misslyckades. Först 1946 infann sig en köpare och det var Bolidenbolaget, som betalade 16 000 kronor för gruvan.
I tidningarna hette det då att Bolidenbolaget skulle skapa ett nytt Kiruna på Nasafjället, men bolaget fann sedan att möjligheterna till lönsam brytning var nästintill obefintliga.
Bolidenbolaget hade dock inmutningar ända till 1999 då de sista sönades, som det heter på bergamannaspråk, och Nasafjället blev då fritt från inmutningar.
Boken Nasafjäll efter år 1810 är inte en bok som kan läsas från pärm till pärm. Den ska i stället ses som en uppslagsbok där fakta kan sökas.
En stor del handlar om människorna som var inblandade under de olika epokerna och ett omfattande personregister kan också glädja släktforskare.