Om offer och mördare i Rwanda
De överlevande skäms, inte för att de överlevde vänner och familj men för att de blev förvandlade till djur. Insikten fick journalisten och författaren Jean Hatzfeld att ännu en gång gå på djupet med offer och mördare i Rwanda.
Foto: THOMAS RIPPE
För egen del gör han sig inga illusioner om att kunna förklara. Men han tycker sig åtminstone fråga rätt personer.
När masslakten av omkring 800 000 tutsier uppdagades 1994 rapporterade han för den franska tidningen Libération och vände sig precis som alla andra till politiker och historiker.
Sedan dess har han struntat i experter och postkoloniala teoriverk. Under nio år har han i stället besökt en och samma stad, om och om igen, för att träffa Innocent, Berthe, Claudine, Jean-Baptiste och de andra, "milda människor" som han säger, och frågat dem om deras mest våldsamma erfarenheter.
I boken "Antilopernas list", som just kommit på svenska, låter han dem berätta om hur de lever i dag. Tutsier som mot alla odds överlevde masslakten i papyrusträsken och deras mördare, hutuer som sjungande gick dit och hackade ner sina gamla skolkamrater med macheten. I dag har de sluppit ut ur fängelset. 15 år senare bär de samma jordbruksredskap på axeln när de möter sina forna offer på vägen till bananodlingarna.
- I dag är det inte så viktigt att bara intressera sig för fakta. Mysteriet handlar om hur människor vid en viss tidpunkt kan slå över till dödsmaskiner, och jag har inga förklaringar till det. Men genom att skriva det jag gjort hoppas jag kunna fatta läsarens hand och få henne att möta de här människorna, att träda in i folkmordets universum, säger Jean Hatzfeld.
Det är ett tätt universum som skildras. Innocent Rwililiza, en av de överlevande gick en gång i samma skola som Ignace och Jean-Baptiste som i vuxen ålder skulle mörda i träsken.
Numera är Innocent rektor. Vad som först blev en bok med hans och de övriga överlevarnas vittnesmål följdes upp med en där Jean Hatzfeld intervjuade några av stadens fängslade mördare. I sin tredje bok, Antilopernas list försöker han ringa in det tomrum, den rent fysiska erfarenhet och smärta som är så svår att prata om och som, enligt honom, gör försoningen mellan tutsier och hutuer omöjlig.
- En person i boken, en hutu, säger att om jag säger sanningen till en tutsi kan han inte uthärda den, om jag ljuger kan han inte uthärda det, om jag är tyst kan han inte uthärda det heller. I själva verket är dialogen omöjlig.
Som läsare är det allra mest upprörande inte att slaktarna åter går fria men att de inte känner någon ånger.
- Om jag frågar om deras mardrömmar säger de att de drömmer om tiden i fängelset, eller om exilen i Kongo. Aldrig om det som hände i träsken. Det är en psykologisk säkerhetsmekanism, antingen konfronterar man sig själv med det man har gjort och störtar sig i avgrunden, eller så säger man att det är kollektivets fel, att jag blev manipulerad in i något, jag lydde andra, jag är inte ansvarig. Bara så kan man försöka återuppta det liv man hade innan.
Jean Hatzfeld har en pigg och uppmärksam blick. Även när han sitter på ett förlagsrum i Gamla Stan är det är lätt att föreställa sig att han kan få människor att prata, men också att han kan envisas. Ändå säger han sig vara allt annat än journalist under arbetet med sina böcker. Två eller tre månader åt gången har han vistats i Nyamata, utan att på förhand veta vad som skulle hända. Människor som hade lätt att berätta till en början, har tystnat och blivit stumma senare, eller tvärtom.
De överlevande tutsierna plågas inte allra mest av att deras barn, fruar, män eller vänner blev nedhuggna, om man får tro Jean Hatzfeld. Värst är tillvaron i träsken som förvandlade dem till djur.
- Innocent förlorade sin fru och sin son, men sorgen över döden kan alla känna. Den är hemsk i sig, men värre är minnet av honom själv som ett djur, helt naken, lortig. Hur han kliade sig själv som en apa, hur han bönade och bad mördarna om att inte göra honom illa, hur han åt med händerna det han fann på marken. Hur han åt djur direkt.
- Människorna som gömde sig i träsken var så svaga att de inte längre tänkte eller kände, de trodde inte på Gud vilket är väldigt allvarligt för en afrikan. De står inte ut med att bli påminda om detta, och om att det finns människor som sett dem så.
Överlevare såväl som mördare blir fullvärdiga människor i Jean Hatzfelds bok och under läsningen infinner sig den självklara frågan om huruvida västvärldens nedlåtande syn på afrikanen var den stora orsaken till oförmågan att upptäcka folkmordet medan det pågick, eller att ta förvarningarna på allvar? Jean Hatzfeld aktar sig för att påstå även det.
- Folkmord är så ovanligt, man vill inte se det, man inte vill tro på det, säger han i stället och konstaterar att ingen, vare sig soldater eller motståndsmän, bombade sönder järnvägsspåren till koncentrationslägren under andra världskriget.
Så jobbar vi med nyheter