Vad är det egentligen som hävdas i orden ”min kropp”? Den frågan växer fram när jag läser den finska författaren Laura Lindstedts andra roman Oneiron, ”En fantasi om sekunderna efter döden” som redan belönats med finlandiapriset (2015) och i år nominerats till Nordiska rådets litteraturpris.
Romanen börjar i ett tankeexperiment. Efter orden: ”Föreställ dig att du är halvblind” frammanas en situation och en rädsla som har att göra med att under lång tid inte ha uppsökt optikern, trots att synen stegvis försämrats: Tänk om de linser som sätts framför ögonen inte kommer återskapa synen? och tänk om ingeting återigen kommer få tydliga konturer? Mitt i detta tankeexperiment, där läsaren ska försöka föreställa sig situationen, dyker Ulrike upp och förs in i den märkliga vita rumslighet som romanens första del utspelar sig i. Där finns redan sex andra kvinnor (Nina, Polina, Wlbgis, Rosa, Shlomith, Maimuna) från sex olika länder som liksom Ulrike inte har en aning om var de är eller varför just de är där. Det enda de verkar veta säkert är i vilken turordning de kommit.
Ett tankeexperiment är även vad som krävs av dessa sju kvinnor för att de ska försöka förstå var de har kommit: Är de döda? och i så fall hur dog de? ”Let’s play Dying! tjoade Shlomith ivrigt” och snart sitter Ulrike och letar efter det ögonblick som kan ha fört henne dit.
Bokens första del består delvis av dessa sökande berättelser om döden och livet och på så vis skrivs också åtminstone två olika typer av kroppar fram: den sociala kroppen: Ett sorts slagfält av historia, klass, ideal, rasism/kolonialism, religion och kön och så den fysiska kroppen: Hjärtat som slår, huden som känner beröring, andning, ja ni fattar. Men parallellt som romanen gör båda dessa två olika ’kroppstyper’ närvarande gör den det också omöjligt att ibland dra en exakt gräns dem emellan.
Det är den fysiska kroppen som inte tycks finns kvar för kvinnorna i deras tillfälliga dödsriket: De andas inte, hjärtat slår inte, beröring känns inte, smärta känns inte, mage-tarm funktionen finns inte (Ändå har jag läst få romaner där just dessa funktioner är så närvarande som i denna). Men kvinnorna kan fortfarande tala, tänka och de kan röra sig.
Perspektivet i romanen pendlar mellan kvinnorna och en sorts allvetande berättare som ger texten en sorts ironisk skärpa men även gör att kvinnornas framträder som tydligt litterära skapelser, samtidigt som de på något märkligt sätt fylls med kött.
Språket fladdrar till framför ögonen: ”Lidande är bättre än tomhet, det är en kudde vars instängda lukt känns på långt håll, och ändå är det där vi gömmer ansiktet för att kväva gråten.” Det är, i Camilla Forstells översättning, lekfullt, våldsamt, luftigt och jordnära och tycks visa och dölja i samma rörelse.
Sju kvinnor, sju olika sätt att dö. Om jag ska vara ärlig är jag otroligt less på att läsa om döda kvinnokroppar och hela den litterära industri som tycks frossa i unga kvinnolik, men Oneiron är något helt annat. Bokens huvudpersoner etsar sig fast, inte som en sorts rekvisita utan som…jag kan inte heller riktigt säga sig själva, men någonting viktigt.
Den plats liksom den tid de befinner sig på är på många sätt en litterär plats, ett eventuellt liv efter döden kan väl bara vara en fantasi, dröm (oneiron är från grekiskan och översätts just dröm)? Boken innehåller även tydliga referenser till andra som gett sig på att skriva om liknande platser; Dante Swedenborg.
Det här är huvudtaget en bok som är tät av litterära referenser Kanske finns även spår av Aristoteles tes om tragedins möjlighet att rena åskådaren från rädsla och självömkan och kanske spelar det ingen roll om så är fallet.
Tröskeln är en term som myntades av den ryska litteraturvetaren Michail Bakhtin för att beteckna ett tidsrum som befinner sig mittemellan, inte varken eller utan ett sorts både och. Oneiron är en bok som befinner sig på många trösklar; mellan liv och död, mellan det vardagliga och det fantastiska och mellan språk och kropp.
Som läsare står en när en läser denna bok på en tröskel mellan vetande och famlande. Och vad mer kan jag säga än att allt detta gör den här boken oerhört bra.