Hon har bearbetat protokollen som fördes av Frida Esperi, fram till hennes bortgång. Protokoll från 237 tisdagar. Det har blivit en bok med titeln Som vi skrattat där i bönhuset.
- Det här är det konkretas poesi, som Sara Lidman en gång uttryckte det, säger hon om resultatet i boken.
Varannan tisdagsträffarna i Grubbnäsudden är sprunget ur projekten "Bygd i förvandling" och "Kvinnoliv i Norrbotten" som Ann-Katrin Tideström arbetade med under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal.
- Jag mötte många kvinnor som påstod att de inget hade att berätta. En av dem hette Frida Esperi och kom från Grubbnäsudden. Hon var kokerska åt militären och förklarade att inte kunde hon skriva något, hon kunde bara laga mat. Jag fick i gång henne, hon skrev dagböcker och inte långt efteråt startade hon en grupp som skulle träffas i missionshuset. De började föra protokoll, först formella med paragrafer, men sedan mera poetiska och med existentiella frågor, ofta rörande.
I höstas hörde Frida Esperis dotter av sig och berättade att alla protokoll fanns utskrivna. Kanske värt att göra en bok av?
- Det är som att allt nu knyts ihop, från 1970- och 1980-talet då kvinnans historia inte kom fram. Här är kvinnornas historia i glesbygden, och om att stanna kvar i byn när gubbarna fallit bort. Mötena i Missionshuset har betytt som mycket för dessa kvinnor. De pågår fortfarande, men boken slutar när Frida Esperis dör.
Så här beskriver Tideström vad kvinnorna gjort på tisdagsträffarna i bönhuset:
- De har förklarat att när de går till bönhuset vill de få skratta och släppa allt som är tungt och jobbigt, och inte sticka. De har utvecklat rutiner, kramat om varann för ingen har kanske hudkontakt med någon hemma, träna röster genom att sjunga. De nämner alla vid förnamn för det är betydelsefullt att bli sedd.
Ibland har ångesten spridit sig i gruppen när skaran som letat sig till bönhuset varannan tisdag krympt. Medelåldern har legat på 77 år, men så har nya kommit in och fyllt på.
- Det som är roligt att läsa är tankarna om det som händer ute i världen, dramatiska händelser som mordet på Anna Lind och jordbävningen på Haiti. Där finns också tankarna om hur det ska gå för glesbygden, servicen som minskar och att ingen lyssnar på glesbygdsborna. De är frimodiga och jättetuffa, säger Ann-Katrin Tideström.
Och skratten i byns helgedom har hållit liv i Missionshuset i Grubbnäsudden.
- Det är nog ofta fler på varannan tisdagsträffarna än som går på gudstjänst, säger Ann-Katrin Tideström.