I krigstider blir människor grymt påminda om livets förgänglighet.
Under andra världskrigets slutskede blev det på olika sätt påtagligt för människorna i Tornedalen, på båda sidor om gränsen. Såväl för dem som såg förödelsen på håll som för dem som upplevde skräcken i stridernas närhet.
I sin andra roman berättar Övertorneåförfattaren Rita Simu om några av dessa människor. Främst kretar det kring kvinnorna i den familj som förekom redan i hennes debutroman Dit vägen leder från 2014.
Berättelsen både börjar och slutar med Marja, mittsyster bland de fem syskonen. Hennes mormor Helmi var synsk och brukade säga att alla har en ängel vid sin sida. Marja inser att hon fått samma gåva och är övertygad om att hon verkligen sett ljusskenet från änglar. Första gången vid pappa Kalevis kista och senare i den dramatiska stund då storebror Antti närmast mirakulöst räddar lillebror Juha och flyktingpojken Jussi från att drunkna.
Efter kriget har Marja blivit kvar i hembyn i Övertorneå kommun medan storasyster Leena av beredskapssoldaten Anders lockats till Stockholm och fått jobb som hembiträde i en tvåbarnsfamilj.
Kontrasten är tydlig mellan systrarna skilda liv, men i slutändan visar sig likheterna ändå vara stora och förenande i form av män, barn, liv och död. Kanske har alla verkligen en ängel vid sin sida.
För en genuin läsupplevelse krävs både en engagerande berättelse och ett gott berättande. I det är fallet håller absolut historien om människorna i efterkrigstidens Tornedalen, både intressant och angelägen att förmedla. Ämnet har varit alltför försummat.
Däremot brister det i berättandet. Simu skriver visserligen enkelt och rakt och skildrar bland annat barnafödandet på ett intensivt sätt som känns, men dessvärre solkas helheten av en del språkliga felaktigheter och konstigheter, nåt felstavat ortnamn och ett alltför ofta platt beskrivande i stället för berörande gestaltning.