Max, Daniels tvillingbror, är en bipolär person som tagits in på Himmelsdalen, en psykklinik i Schweiz. När Daniel hälsar på honom blir han övertalad att obemärkt ta broderns plats under ett par dagar, de är lika som ägg. Men Max försvinner för gott och återvänder aldrig.
Så konspiratoriskt börjar Marie Hermansons nya roman Himmelsdalen, en brokig och spännande berättelse om våldsverkare och galna vetenskapsmän.
När Daniel väl avslöjar att han är Max tvillingbror blir han utskrattad. Man tror bara att det är en av Max vanliga lögnhistorier. Och Daniel fogas snabbt in i forskningsprogrammet och förvandlas till en bricka i ett komplicerat spel.
Kliniken visar sig nämligen vara en liten polisstat i miniatyr, styrd av ett antal forskare som försöker lösa psykopatins gåta. De intagna utsätts för en rad rätt handgripliga experiment och studier. De är alla psykopater och massmördare. Men anläggningen liknar en exklusiv kurort där gästerna lever lyxliv.
Daniel är livrädd hela tiden. Han ser hur man smugglar in knark, han hittar en av avlivad patient, räddar en annan undan tortyr och försöker fly men skadas, fångas in och möter kärleken. Den spännande slutfasen utspelas i underjorden.
Texten är egentligen rätt informationstät men det sticker inte i ögonen. Inte heller språket sticker i ögonen. Det bildar en sorts osynlig räls för den vagn vi rullar i.
Max grundlurar alltså sin bror men det går lite för lätt, den känslan får jag emellanåt. Författaren drar sina personer vid näsan utan att de reagerar eller protesterar. Forskare, bovar och vårdare kan då verka en aning endimensionella.
Trots att det är ett viktigt ämne - en forskning som tar sig för stora friheter och lösgör sig från all kontroll och sans - blir man aldrig riktigt oroad eller plågad. Men den berättarglädje man möter redan från första början gör ändå läsningen mycket nöjsam.