En av mina absoluta filmfavoritscener är från Blade Runner, Ridley Scotts sf-film från 1982, när Rutger Hauers filmkaraktär androiden Roy Batty, yttrar de minnesvärda orden "Time to die", just i det dramaturgiska ögonblick när Harrison Ford är på väg att besegras av nämnde android. De namnen glömmer jag inte. Men vad var det nu den där skådisen hette som spelade i den där svartvita filmen där de kom till ett rike där alla hade evigt liv? Hjärnan jobbar på.
Till tröst för alla som lider av att behöva komma på det där som man för ögonblicket inte kan komma på, så finns det ett fint namn för alla oss drabbade. Det är nämligen onomatomanin som har oss i sitt grepp. Med den diagnosen kan vi pusta ut. Finns det ett namn på åkomman så är man inte ensam. Det må vara att definitionerna varierar något över tid. För mig gäller i varje fall Nordisk Familjeboks förklaring: Onomatomani: Sjukligt letande efter ord, namn, o dyl, som fallit en ur minnet. Glömmer aldrig när jag läste det, och vad det betydde för mig.
Jag tror att det finns många onomatomaniker ibland oss, och att kanske inte alla har sjukdomsinsikt. Man bara gör det. Hjärnan jobbar på. Ibland kommer man på det man letar efter, ibland inte, men sökandet fortsätter. Det viktiga här är att komma ihåg att vi inte är ensamma i vårt tvångssyndrom (finns för övrigt en medicinsk katalog över sådana..), och att vi kanske borde starta en förening och göra vår röst hörd.
Tack och lov så har tiderna för oss onomatomaniker förbättrats oerhört. Då menar jag Google-sök. Det mesta går idag att hitta, efter någon stunds letande på internet. Mycket värre var det förr när man fick ligga sömnlös och fundera över vad som fallit en ur minnet, och ingen att fråga.
Hjärnans kapacitet är förmodligen oändlig. Varför går det inte att få reda på det man vill ha reda på? Google är ju bra, men känns ändå som fusk. Jag vill köpa mer diskutrymme till min androidhjärna? Var hittar man det?