Vi välkomnas till föreställning av krögaren som presenterar kvällens program och framför Torna A Surriento. Vi i salongen befinner oss i ett värdshus och scenografin andas borgerlig hemmiljö från slutet av 18 hundratalet.
Vi kommer att få vara med om något så unikt som en musikdramatisk Sverigepremiär. Kompositören Vladimir Levitt från Georgien, bosatt i Sverige sedan 2001, med en gedigen samling kompositioner omfattande kammarmusik, symfoniska verk och vokalmusik, finns premiärkvällen på plats vilket ger verket ytterligare en dimension.
Handlingen bygger på fem brev som skrivs av kvinnan som beslutar sig för att lämna sin älskare. Första brevet lämnas kvar den kvällen när hon lämnar honom. Sedan dyker det upp ett brev ungefär vart femte år där hon beskriver sin tillvaro.
Hon berättar i breven att hon mår bra men att verkligheten ibland förlorar sin klarhet men att skrattet ger livet tillbaka, hur hon reser och att hon har fött en son. Breven avslutas i regel med att hon ber om ursäkt för att hon skriver så lite och man anar olycklig kärlek.
Slutscenen med det femte brevet överlåter helt till betraktaren att tolka vad som hänt. Kan det vara så att kvinnan skrev alla de fem breven den sista kvällen hon befann sig hos sin älskare och att hon sedan begick självmord på grund av att hon befann sig i en omöjlig kärlekssituation? Eller kom hon tillbaka efter 20 år för att försonas med sin älskling?
Carina Henriksson övertygar både med sånginsatser och skådespeleri. Markus Forsberg växer för varje produktion han medverkar i.
Mest imponerar Mikael Kjellgren som klarar av att leverera Levitts fantastiska musik med inlevelse och finess. Och detta från ett sketet digitalpiano! Kredit också till Catarina Gnosspelius som under några intensiva dagar under påskveckan lyckats regissera och sy ihop föreställningen.
I pausen så bjuds vi på en fantastisk linssoppa. Vi bjuds även på sånger av Mozart, Verdi och Puccini framförda av ytterst kompetenta sångare, Carina Stenberg, Annette Strandljung och John Haque som kvällen till ära även fungerar som serveringspersonal.
Helt plötsligt utbryter tumult! Värden skäller ut servitriserna och ber gästerna om ursäkt för personalens fumlighet och tillkortakommanden. Allt är så perfekt tajmat att man tror att det är på riktigt men det visar sig vara dikt, ytterligare ett konstnärligt inslag i kvällens helafton.
Sions sånger efter pausen utgår på grund av sjukdom och ersätts av sånger från Krigsoperan, Pohjanen & Chydenius som tidigare recenserats i NSD.
Den långa vägen hem ger tid till reflektion och eftertanke. Hur orkar det fria kulturlivet år efter år producera högkvalitativ konst utan några större medel? De medverkande ställer säkert upp mer eller mindre ideellt och upphovsrättsinnehavaren prutar nog också på notan. Allt för att vi i publiken ska få tillgodogöra oss konst när den är som bäst till ett rimligt pris.
Jag kan förmoda att även denna Opera Vildmark-produktion går back. Måste det vara så här eller kan vi förvänta oss att länets näringsliv går in med medel för att stärka den lokala kulturen? LKAB under Lars-Eric Aaros ledning följer stolt traditionen från Hjalmar Lundbom och förstår att ett attraktivt samhälle behöver mer än arbetstillfällen och bostäder.
Må fler inom näringslivet följa detta goda exempel. I ett större perspektiv handlar det trots allt bara om kaffepengar men för det lokala kulturlivet ett ack så välkommet tillskott!