Öppenhjärtig biografi av Crafoord
BOKKärleksförsök och svek - en själsläkares berättelserClarence CrafoordNatur & Kultur
Foto: Jurek Holzer / SvD / SCANPIX
Clarence Crafoords Kärleksförsök och svek - en själsläkares berättelser (Natur & Kultur) är ett äreminne över den psykoanalytiska metoden omsatt i allmän psykiatri i Sverige, så som han utvecklade sina två stora projekt i Luleå och Blekinge.
Jag har lust att säga att den också är ett äreminne över en kreativ, nästan konstnärligt inriktad läkarroll, som förenade initiativ, utveckling och kliniskt arbete. Den innefattade chefskap och var dominerande under folkhemmet.
Nu har politikerna övertagit initiativet i vården och förskjutit fokus mot ekonomism, privatisering, "effektivisering" som programmatisk omskrivning för minskade vårdinsatser även inom psykiatrin.
Denna process sammanfattar Crafoord som "ökad makt- och kontrollinriktning". Det är lätt att förstå hans uppgivenhet. Han gav sina mest intensiva decennier åt ett utvecklingsarbete som sedan bara avbrutits genom nedläggningen av Psykoterapiinstitutet, Barnbyn Skå, sex psykoterapiutbildningar under hastigt funna nya paroller om "kognitiv beteendeterapi mot allt" som inte heller fått sin kritiska granskning.
Men hans bok är mycket mer än en pamflett i linje med holistiske kollegan Jurgen Reeders nyss utkomna Det tystade samtalet. Om staten, psykiatrin och försöken att undanröja det psykoanalytiska inflytandet (Norstedts).
Den har bitvis litterära kvaliteter och flätar berättelsen om Crafoords arbetsliv men hans vindlande privat- och familjeliv. Han har sex barn med två kvinnor, har starka barndomsminnen från jordbruket på slottet Stora Sundby vid Läggesta, tillhör en skotsk adlig släkt och firade 1996 sin sextioårsdag på Riddarhuset, efter att i trettio år ha vägrat betala årsavgiften dit. Där höll sonen Alexander ett tal som var en oförsonlig avrättning: "Pappa, du har faktiskt svikit allt som du har satsat på ! Du gav dig av med din nya fru Karin när jag bara var fem år, och när du kom hem var det Eva som gällde och nu heter hon visst Gunnel".
Denna explosion kom oväntat och författaren återkommer till sin skuld över att karriären gått före familjen men menar enkelt att praxis på den tiden var att barnet helt lämnades till sin mor vid en skilsmässa. Han ger exempel på hur han senare ansträngt sig att åtminstone möta sina barn på sommaren, men det ligger onekligen en paradox i att han efter åren i Luleå inte återvände till Stockholm där familjen fanns. Han reste till Karlskrona för att få fria händer för sitt projekt, efter den förödande negativa utvärderingen av Luleåverksamheten för att endast nå de mindre svårt störda.
En självbiografi ska ju vara så här öppenhjärtig. Möjligen finns ett problem i att han i en och samma bok framställer sig som nydanare inom en viktig samhällsverksamhet och röjer många pinsamheter från tonårens kärleksförsök och senare komplikationer i familjelivet.
Eftersom han i den första rollen med rätta ser sig och sin metod som ifrågasatt, blir risken att han desavouerar sig själv genom att föra in så mycket som kommer för honom i samma bok. Liksom hans långa kontakt med den åldrade "fårögubben" Ingmar Bergman ofta handlade om åldrandet, tror jag det är tidsskäl som får honom att bortse från denna motsättning; han vill verkligen bli färdig med en självbiografi och även göra ett visst, om än vagt, inlägg i samhällsdebatten. Till bokens absolut mest gripande avsnitt hör epilogen om hur en stor ek blåser ned av stormen och hur han ser detta som en bild av sin egen död: som en mycket gammal ek vill han falla, mitt i sin verksamhet. Eken råkar ju också vara ett kungligt träd.
Crafoord har kommit att lite oreflekterat återvända till ett adelskap han länge avvisat. Komplicerar det hans anspråk på en progressiv roll ? Är han en ljusets riddare ?
Ett större problem är att alla besvikelser fått honom att abdikera från befolkningsperspektivet han faktiskt hade i sina projekt. Om det nu - givetvis med stora överlappningar - är minst tre procent svenskar som har socialt begränsande symtom som vuxna av ADHD och autism, kanske sex procent har begränsande personlighetsstörning, tio procent är manliga och sex procent kvinnliga alkoholister - hur ska då en psykiatri byggas som motsvarar dessa väldiga behov ? Det duger helt enkelt inte att driva några stycken psykoanalyser fyra dagar i veckan i flera år om man vill bidra till ett svar på hur dessa människor (som ändå inte har "psykoser", de allra svåraste störningarna) ska få rimlig hjälp.
Han har ingen kommentar till vad som även gör sökandet efter "korta och effektiva" psykoterapimetoder rimligt. Det finns ju psykodynamisk korttidsterapi som James Manns. Och han missar att den kognitiva metoden i vissa tappningar står hans egen psykoanalys nära.
Som den mest produktive och auktoritative författaren bland svenska psykiatrer idag skulle jag vilja se honom återvända till så grundläggande frågor.
Så jobbar vi med nyheter