Närhelst jag river bort en tapet eller bryter loss ett köksskåp kommer jag inte ifrån tanken på hur lurad jag måste vara. Egentligen var det tänkt att bara byta ut kyl och frys. Men ju längre diskussionerna gick, och ju oftare tumstocken kom fram, desto närmare kröp beslutet att renovera allt. ”Ut med det gamla, in med det nya.” Jo, jag tänker på Alfred Tennysons dikt också, med allt större skepsis.
Bakom tapeterna uppenbaras apokalypsen. En grå, gropig och slutgiltig vägg av betong. Det här är ändhållplatsen. Avtäckandet. Såhär ser alltså verkligheten ut i sin klena uppenbarelse. Förut var här övermålat och dolt. Samma händer när jag bryter loss vägglisterna. Lager av tapeter syns där som spår av mänsklig aktivitet bortom årtionden av trender. Man frågar sig hur de kunde ha så fula tapeter förr i tiden. Samtidigt är jag medveten att någon annan snart kommer att stå på knä här och säga samma sak.
Poängen är dock all den kraft vi ägnar åt att måla över, sminka, skyla och dölja. Det är när jag tänker det, som ormen också uppenbarar sig. Den kommer krypandes fram bakom det 30 år gamla kylskåpet, delvis täckt av damm, men i övrigt helsvart och ganska liten. Tungan åker ut och in, spejar efter sitt offer, får markering på mig och väser:
– Ska du ändå inte ha ett äpple?
Jaha, så här var det alltså för Eva i Eden. Hon stod inför kunskapen om det bakomliggande, även om det kanske var lite mer avancerat än en översminkad finne som – så att säga – alla ändå kunde se. Men principen är densamma. Som ärrade betongväggar. Att förlora oskulden. Som när jag spräckte kaklet och svor.
Skadorna måste döljas. Men nu får det målas här med vilken vacker färg det än vill, eller tapetseras med häpnadsväckande mönster. Det kommer ändå inte att spela någon roll. För hädanefter då jag kliver in i detta kök kommer jag ändå bara att se porerna i den grå betongen, sprickorna och felen.
Och om jag mot all förmodan kommer att tänka någonting annat så är det på väggplattan som täcker kaklet. Den glipar nämligen en halv millimeter på ett ställe. En pannlapp hängs upp för att dölja.
Det var ju liksom för sent för fruktstunder. Jag; redan förtappad.
Så till ormen sa jag:
– Nej tack. Jag är allergisk mot äpplen.