Att läsa är en av de bästa grejerna i livet. Jag borde jobba med böcker. Så tänkte jag när jag för drygt två år sedan reviderade mitt hittills levda liv och insåg att jag i evigheters evighet skulle få nöta restauranggolvet såvida jag inte gjorde något åt saken.
Därmed sökte jag in på bibliotekarieutbildningen i Växjö. Såg framför mig hur jag efter några års distansstudier på halvfart, i godan ro skulle stå och sortera böcker. Inget slammer, ingen stress, ingen svett, och om någon höjde rösten skulle jag sätta pekfingret framför läpparna och hyssja, sådär som bibliotekarier brukar göra. Lunchen skulle intas medan den fortfarande var varm, och vid matbordet skulle jag slippa sitta på halva rumpan, slippa vara redo att springa till kassan varje gång en kund plingade i klockan.
Det enda som krävdes var några högskolepoäng.
Att vägen till dessa högskolepoäng är snårig har jag för länge sedan insett. Bokläsandets fantasier har här ingen plats, istället handlar det om att analysera verkligheten. Ur så många vinklar som möjligt.
Någon akademiker är jag nog inte. Alla dessa torra faktatexter på engelska, hundratals sidor om informations-återvinning och sökmaskiners algoritmer. Alla luddiga begrepp och alla långsökta teorier. För att inte tala om språket. Det vetenskapliga. Ord fångna i en uppstyltad kontext, meningar vaktade av källhänvisningar. Här finns inget flöde, ingen ljuv musik, bara ordstapling och upprepning. Mina ögon blöder.
Att göra fritidsintresse till yrke är kanske inte så smart. Tänk om det dödar passionen. Tänk om jag mitt i allt blir allergisk mot böcker. Ordet bibliotek, exempelvis. Detta som tidigare var en synonym till paradiset ger mig numera en oroande olustkänsla. Så blir det nog om man i kravfyllda sammanhang nämner ett ord tillräckligt många gånger.
Det var mina bibliotekariefördomar som ledde mig in på spåret. Nej, inte hårknuten, koftan och tråkigheten, men tanken på att smyga runt bland hyllorna och smeka bokryggar. Att ha koll på vartenda objekt. Detta tilltalar mig ännu så pass mycket att jag kämpar vidare. Jag vägrar låta ledan vinna.
Jag tror att högskolepoäng främst är ett mått på envishet. Kommer jag levande ut på andra sidan går antagligen de första yrkesverksamma åren åt till att försöka finna mig tillrätta som något slags informationsexpert i en tid där allt ska digitaliseras, och samtidigt hoppas på pappersbokens överlevnad. Först när utbildningen är över tror jag att biblioteket för mig blir vad det en gång var. Paradiset.