Östergren om moralens gränser
När författaren Klas Östergren besöker Luleå och den litterära aftonen Kontext är det med sin senaste bok i bagaget. I "Den sista cigarretten" hamnar huvudpersonen i en grotesk situation, där han tvingas reda ut var de moraliska gränserna går. Och om de sedan kan flyttas.
"Det var ju egentligen inte tänkt att bli en 80-talsskildring. Men på något sätt så blev det så i alla fall", säger Klas Östergren om sin bok "Den sista cigarretten". Foto: Patrik Boström
Foto:
- På den tiden hette det att "allt var redan skrivet" och det enda som fanns kvar var parodi och imitation. Ironin kom som något slags svar på det, men i ärlighetens namn tror jag att folk är ganska trötta på den. Det var kanske inte så roligt att höra att allt redan var skrivet när man var 18-19 och tyckte sig ha hittat det man ville hålla på med. Men jag skrev ändå, säger Östergren och skrattar.
Med generationsromanen Gentlemen som kom 1980 fick han sitt stora genombrott. Men det skulle dröja hela 25 år innan uppföljaren Gangsters kom - boken som tog vid där Gentlemen slutade och grävde djupare i den märkliga historien som utspelade sig under ett hyreshus på Södermalm.
Gentlemen och Gangsters synade 70-talet i sömmarna. Men i Klas Östergrens senaste bok - Den sista cigarretten - ger han sig i kast med nästa generation, 80-talet.
- Det var ju egentligen inte tänkt att bli en 80-talsskildring. Men på något sätt så blev det så i alla fall, säger Östergren.
Den sista cigarretten (jo, Östergren hävdar att "cigarrett" med två r är en av de korrekta stavningarna av ordet) tar sin början med ett klassiskt 80-talsepitet; blandbandet. Madeleine, en förförisk skönhet, har gjort ett åt berättarjaget i romanen. Men vilka låtar som finns med får läsaren aldrig veta. Däremot träffar man snabbt Madeleines excentriske vän Jörgen, finansvalp på handelshögskolan som vill tjäna pengar för att sedan kunna försörja sig som konstnär på heltid.
Jörgen planerar att göra ett konstverk som ska slå världen med häpnad. Och i ett av verkets moment ingår att han målar över Nils von Dardels berömda konsstverk Den döende dandyn med grön färg. När Jörgen införskaffat 8,3 miljoner kronor försöker han köpa verket på Bukowskis auktion, men just den tavlan säljs för över 13 miljoner kronor - en rekordsumma 1988.
Istället får Jörgen ta till andra metoder för att chocka etablissemanget. Han stjäl fyra lik från ett sjukhus för att kunna använda dem som sörjande modeller runt sig själv i rollen som dandy.
- Idén till historien fick jag efter att en vän till mig som är konstnär visat bilder av en annan konstnär som använde sig av lik i sina bilder. Det var fruktansvärt att se och de är bilder jag aldrig blivit av med sedan dess. Sådant etsar sig fast hos mig - ungefär som att jag fortfarande - 35 år efter att ha sett Psycho - duschar med blicken riktad mot badrumsdörren, säger Östergren.
Jörgens tilltag får snart konsekvenser, inte minst för hans vän berättarjaget.
Han måste snart försöka rättfärdiga för en nära anhörig till en av de döda hans och Jörgens handlingar i hopp om att undgå polissak.
- Jag ville pröva om jag kunde försöka omvända något som jag tyckte var fruktansvärt till något som man kan förstå sig på intellektuellt sett. Det är svårt för oss människor att göra det. Ofta tenderar vi att bli kvar i det intuitiva tillståndet. Men jag tror att världen skulle se annorlunda ut om vi kunde förmå oss till att förstå vissa handlingar, säger Östergren.
Jörgens konstprojekt är naturligtvis ett groteskt exempel. Men det intressanta är den moraliska diskussionen, anser Östergren.
- En av konstens många tänkbara uppgifter - vare sig det är bildkonst eller litteratur eller film - är att tvinga oss att reflektera. Men problemet är kanske också att man ibland tar till större utttrycksmedel än man är mogen för.
Den sista cigarretten är i mångt och mycket moralisk filosofi. Och Östergren kallar sig gärna för "en ganska moralisk författare".
Han sticker inte under stol med att berättarjaget ofta sammanfaller med hans egna person, eller i alla fall bär denne spår av hans egna erfarenheter.
Sig själv har han inga problem att exponera, menar Östergren. Andra personer däremot - är betydligt svårare.
- Det finns en parasitär egenskap i konst eftersom man ofta använder sig av andra personer, ibland mot deras vilja. Och jag tycker att det är viktigt som författare att se den moraliska problematiken, och det är också ens skyldighet att hantera den - på ett eller annat sätt.
Så jobbar vi med nyheter