Otidskonst blir metakonst
KONSTEdvard DerkertOtidskonst - Manifest mot samtidenKonsthallen, LuleåPågår t o m 18 januari
Foto: Fotograf saknas!
Läser man mellan raderna skulle man också kunna tro att Derkert tycker att samtidskonsten är en smula von oben.
Men vad är nytt? För har kanske inte samtidskonst - förutom bland konstentusiaster - alltid haft lite rykte om sig att vara obegriplig och till och med snobbig - även fast den gör sitt allra bästa för att framstå som väldigt icke-PK?
Frågan är då om detta är ett oförtjänt rykte, eller om det ligger i alla nya konstarters natur att vara just lite "svåra" till en början. Samtidskonsten är ju dessutom ett fack i ständig förnyelse, som sedan lämnar avknoppade genrebenämningar i sitt kölvatten.
Men den diskussionen lämnar vi i alla fall därhän just nu.
För även om Derkert gärna vill kommentera samtidskonsten så målar han direkt in sig i ett hörn. För vad blir en kommentar till samtidskonst om inte just - samtidskonst?
Derkert efterlyser tydlighet, och visst - många av hans verk skriver betraktaren på näsan. Apa gör tavlor medan konstnären knarkar, konsten har blivit förpackad i en konservburk för att öppnas vid lämpligt tillfälle, konsten har fastnat i akademismens råttfälla och någon packar upp ett konstverk med en bifogad manual.
Men i andra verk lämnar han mycket åt betraktarens fantasi och man är utlämnad till sin egen, högst personliga, tolkning.
Här och där finns en del små manifest på pränt. Och många av dem är tänkvärda. Faktum är att Derkerts texter är lika mycket konst som hans collageartade bildverk.
Det jag kan uppskatta ändå, är hans självdistans och stora humor. Det verkar ibland som att han själv inser att han är lika mycket en del av den komplexa frågan som en lösning. Ibland ger han till och med sig själv rejäla kängor.
Men problemet kvarstår, trots självdistans. Att kommentera konst med hjälp av konst är just - metakonst. Fast det fenomenet kan ju för all del vara intressant i sig.
Så jobbar vi med nyheter