Det är klart att man blir besviken. Om det nu inte var en björn i Överstbyn, vill säga. Jag ser det framför mig, hur den stod där med ena tassen mot bilrutan. Gungade lätt med överkroppen.
Som barn var jag rädd för björnen. Eller snarare, jag visste att den kunde vara farlig. Om den blev trängd. Kanske är det rätta ordet respekt. Jag har enorm respekt för djur. Vilda som tama. Jag visste att man skulle sjunga, backa långsamt därifrån. Men i drömmarna hamnade jag mitt mellan björnen och ungen, varje gång ställde sig modern på bakbenen, höjde huvudet och vädrade i luften. Insåg att jag bara var en liten skrutt till människa. Och började gå mot mig. Då vaknade jag alltid. Kanske kunde jag inte föreställa mig hur det skulle vara att komma närmare än så.
Djuren finns i skogen. Människor sprider sig som ogräs, kommer allt närmare. Det är oundvikligt att vi ibland möts. Att det vilda någon gång trycker sin tass mot rutan till våra liv.
Och alla hundarna började yla. Kanske kände de också lukten av det Andra. Fick någon minnesbild från första gången de tumlade ut på gräsmattan. Då de förstod att det fanns något mer än det lilla liv de hittills levt inomhus. Ibland händer det mig också. Jag får en märklig smak i munnen, järnaktig och sträv. På något vis påminner den om hemlängtan. Men efter ett hem jag inte känner till.
Och björnen försvann tillbaka in bland träden.
I vår kultur har björnar blivit förgullade, omförhandlade till mjukisdjur. Vi skrattar åt deras klumpiga uppsyn och förknippar dem med sötsug. Men björnen är inget gosedjur. Björnen är vårt största rovdjur. Sällan sedd i bygden, men spåren finns överallt. Senast nu, kanske, på en bilruta i Överstbyn.
Även om jag alltid är rädd för vad människan ska göra när det vilda inte har något annat väl än att leva alldeles för nära – fånga, skjuta, flå, erövra, sätta foten på huvudet och känna sig som en Riktig Karl – så är jag också lycklig över möjligheten att någon gång få kontakt. En rörelse mellan träden. Eller bara hundar som plötsligt börjar yla. Även om jag säkert skulle springa in i huset, som den lilla människa jag är, så skulle jag trycka näsan mot rutan och längta så det sprängde i bröstet. Efter vad är oklart. Skogen. Det vilda. Efter en plats inuti mig själv, glömd sedan länge.