I Moskva blir jag mest sorgsen numera, särskilt i maj.
Jag brukar trösta mig med att läsa Svetlana Allilujeva. Hon var ännu mer sorgsen. Hon var dotter till Stalin. Kvarlevande sovjetnostalgiker i Sverige borde läsa Svetlanas böcker, ”Tjugo brev till en vän” och ”Bara ett enda år” och sedan skulle de vara botade. Eller kanske ännu mer tjurskalliga.
Det är fina böcker, och urgamla. Jag ser att jag sprättat upp dem med kniv. Det gjorde man med böcker för fyra decennier sedan, fast det stod ”Bonniers” på omslaget. Jag hade en Renault Major med motorn bak och en tjusig flickvän i Haparanda. Jag minns inte var jag handlade boken eller vem som gjorde det. Det kan inte ha varit min far eftersom han var Moskvakommunist och precis som regimen i Kreml betraktade Stalins dotters avhopp till Västerlandet som ett stort svek mot Arbetarstaten och Partiet. Par-tit, som han sade, och nästan tog fram slips och kavaj.
Svetlana Allilujeva torde ha varit den olyckligaste kvinnan i världshistorien, eller en av dem i alla fall. Fadern tyrann, samhällssystemet totalitärt, i butikerna fanns ingenting att handla och man bodde i usla ”kommunala” bostäder med delat kök och toalett.
Svetlana Allilujeva bodde naturligtvis som Partiets och Sovjetunionens främsta dotter bättre, först i Kreml med uppassning och tillträde till nomenklaturans köttbutiker, sedan ”ute i stan” i en simplare lägenhet med barnen Josef och Katja.
Uppifrån Olympen stiger hon ner till underjorden, till de utstötta ur sovjetsamhället, oppositionella, partilösa, religiösa. En Sinjavskij (litteraturkritiker, dömd till arbetsläger}, en Brodskij (senare Brodsky och nobelpristagare), klädskaparen Zaijtsev. Det är närmast bedårande hur hon beskriver deras bostäder, ofta ett enda rum delat med syster eller moder men som man praktiskt avskärmat med en bokhylla i mitten. I ena halvan kunde man dricka te med kex, i den andra tyst och fnissande berätta politiska anekdoter om ledarskapet i Kreml. Och medan grannarna slamrade med kastruller eller hade fyllkalas i rummet intill, kunde här i ”kommunalkan” skapas stor rysk litteratur, konst, musik.
Det finns i Svetlanas självbiografier en stor bitterhet mot Sovjetunionen och kommunismen, men också en stor medkänsla med de människor som tvingades leva där.
1967 hoppade hon av till Väst och blev olycklig som alla ryssar blir när de konfronteras med den hemska friheten. Ingen Stalin, ingen tsar, inga auktoriteter, inga nedlåtande byråkrater. Knappt en passpolis ens men minst tio politiska partier att rösta på. Hundra religioner att ansluta sig till och en massa bilmärken att välja bland. Det blev bara för mycket.
Svetlana Allilujeva skriver mycket om sommarstället utanför Moskva, i Zjukovka, dit Stalin och kumpanerna i politbyrån kom, Berija, Molotov, Mikojan, Chrusjtjov. Det var vackert därute med tallskogar och vida slätter mjukt dansande ned mot Moskvafloden. Nu är det inte vackert längre. Oligarker har handlat upp all mark och satt upp enorma gröna barrikader av metall runt sina egendomar som man inte kan se in igenom.
Det är ett slags ny Berlinmur, inte som skydd mot Kapitalismen utan till försvar för den. I en av dessa metallburar sitter presidenten själv, Putin, och ingen vet vad han har för sig därinne. Kanske judo, kanske kör han motorcykel.
Tallskogarna har sågats ner eftersom här skall byggas motorvägar för alla SUV:ar och limousiner som skapar trafikproppar i hela Moskva och därigenom gör det moderna Ryssland lika ineffektivt som det gamla Sovjetunionen.
– Man kommer ju inte fram till jobbet, klagar en ”bisnizzman” jag känner. Han bygger en ”datja” nära de gamla partibossarnas Zjukovka. Han kanske inte klarar av bygget. Västliga sanktioner har sänkt hans affärer och ryska rubeln är svag. Bygget ser ut som en bomb från stridernas Donbass av misstag hamnat där, virke, cementsäckar och isoleringsmaterial liggande överallt i leran.
Snart är Segerdagen här, 9 maj. Alla sätter fast en liten brun-svart vimpel på sin flotta bil, eller om man inte har bil, på sin kavaj. Stalin kommer att vara i ropet, inte Svetlana utan den riktige, Nummer 1. Alla ryssar blir patrioter, till och med de mest balanserade. De blir sura när jag undrar varför inte ingen enda patriotisk ryss vill köra ryskt. Inte ens den patriotiske presidenten som sitter i det gamla nazi-märket Mercedes.
Björn Löfström