På vandring i Mrs Dalloways London

Gränsen mellan fakta och fiktion är en fiktion. Det märks under läsningen av och vandringarna i Mrs Dalloways London. När dagdrömmandet får verkligheten att förtunnas suddas skiljelinjen mellan dem ut. När minnen får skarpare konturer än den plats där de aktiveras blir gränsen svår att ange.

parkliv. En man matar en svan i St. James park.

parkliv. En man matar en svan i St. James park.

Foto: Tomas Polvall

Kultur och Nöje2015-04-08 03:27

Hur London är blir i Virginia Woolfs roman mindre viktigt än människornas upplevelser av staden. Personer och platser kan påverka varandra så intensivt att en plats blir så präglad av en person att den får personens karaktär och omvänt. Det intensiva samspelet mellan människa och miljö präglar Virginia Woolfs romaner, precis som det präglade de romaner av Charles Dickens som gör 1800-talets London levande. Receptet finns i G.K. Chestertons beskrivning av Dickens: ”Den här sortens realism kan bara förvärvas genom att vandra drömmande på en plats, den kan inte förvärvas genom observation.”

Så försöker jag fånga det London Virginia Woolf skildrar i Mrs Dalloway. Ingen gps och Google maps alltså, utan ständiga växlingar mellan dagdrömmande tillsammans med Clarissa Dalloway under hennes promenader och ideliga stopp på gator, i parker och på kaféer för att med pennan i anteckningsboken finna balansen mellan mina upplevelser och Mrs Dalloways.

Romanen handlar om Clarissa Dalloways liv som värdinna under återkommande tillställningar och romanpersonernas promenader i London. Med ironisk distans skildras den högborgerliga umgängeskulturens självupptagenhet. Promenaderna är lovsånger till det pulserande livet i den engelska huvudstaden.

Clarissas liv pendlar mellan glädjen under promenaderna och längtan efter frigörelse från salongernas samtalskultur. Den tysta överenskommelse som präglar umgänget förväntar att alla gör som det förväntas. Mycket förblir aldrig sagt. Det som som sägs är artigt och konventionellt. Konventionerna är en tvångströja för friheten. Clarissas liv utspelas mellan andras förväntningar och hennes längtan efter ett annat slags liv.

Promenaderna aktiverar längtan. Tillställningarna dödar den. Rörelsen skapar frigörelsen. Stillasittandet förintar den. Rörelserna präglas inte bara av personernas klasstillhörighet, utan ännu tydligare av deras könstillhörighet. Männen kunde gå lite som det passade. Det kunde inte kvinnorna. Det är ingen tillfällighet att Clarissas promenader ägde rum på dagen. Natten var alltför farlig för kvinnor.

Jag går för att se om jag lyckas gå in i romanen. Ofta hamnar jag någon annanstans, för att det alltid kommer något i vägen, människor mest, men det går bra med byggnader, kaféer, hundar, fåglar eller vad som helst som fångar min uppmärksamhet. I Kensington Gardens blir det hästar för att jag på väg till tunnelbanan i Notting Hill Gate ändrar mig och svänger vänster på Bayswater Road och in i Kensington Gardens med tanken att den och Hyde Park kan bli förspel till St. James’s Park där Clarissa promenerar när hon går från sitt hem på Victoria Street till Bond Street för att handla blommor.

Vandringen till Bond Street skildras med entusiastisk utförlighet. Mrs Dalloway utspelas 1922, samma år utkom James Joyces Ulysses. Det finns flera likheter mellan romanerna, båda äger rum under en dag i juni. De präglas av intensivt promenerande, inre monologer, flashbacks och tempoväxlingar. Det gör läsningen till en intensiv upplevelse.

I St. James’s park tappar jag bort Mrs Dalloway, för att jag blir upptagen av att fotografera. Fåglarnas förmåga att anpassa sitt beteende till människorna fascinerar mig. En man matar en svan som tar brödet direkt från hans hand.

Jag förmår alltså inte att fokusera på mrs Dalloways promenader hela tiden. Jag går där hon gick tills jag tycker det blir tråkigt. Då går jag en omväg innan jag åter hamnar i romanvandringen. Efter parken blir det några timmars vandringar i det Westminister där mrs Dalloway bodde. Själv bodde Virginia Woolf på många adresser i London, längsta tiden i Bloomsbury. Hon promenerade lika flitigt som sina romanpersoner. Om det skriver Lisbeth Larsson i Promenader i Virginia Woolfs London, som har varit en ovärderlig hjälp för mina promenader.

Det går att läsa Virginia Woolfs romaner som skilda gestaltningar av människornas förhållande till kartbilder över London, skriver Lisbeth Larsson. Utan att ha läst allt av Woolf är det lätt att instämma, inte minst för att jag själv är en passionerad vandrare. I Westminister lyckas jag gå in i romanen, för att byggnader och gator i stort är som de var den junidag 1922 när Mrs Dalloway utspelas.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!