I genlotteriet hade min far vänligheten att lägga ett bedrövligt lokalsinne i tombolan. Det resulterade i att jag hela mitt liv haft svårt att hitta annat än på min egen gata, en klar nackdel när jag ska ta mig fram i storstäder. Därför var jag glad att slippa sitta bakom ratten när ett drama i tre akter utspelade sig i framsätet på en bil som cirkulerade Stockholm med omnejd. Två Pajalabor, far och son, skulle navigera Vällingby-Sickla-Kummelnäs-Barkarby-Vällingby. Det är tur att tiderna är förbi då man orienterade sig med hjälp av en uppslagen bilatlas. Med en sådan hade färden kunnat sluta i tragedi.
Innan vi startade programmerade chauffören med noggrannhet och precision sin gps. Pajala Senior älskar sin gps, djupt och innerligt. När han åker på sönderkörda norrbottniska småvägar som gud glömt slår han på navigatorn trots att han in i minsta detalj känner till vartenda gupp på sträckan. Han tycker att hon är ett fint sällskap, den där gps-rösten som tydligen heter Ingrid. Men nu kom vi oss knappt ut på E4 innan det började osa irritation från den dynamiska duon i framsätet. Vi sicksackade mellan de fyra filerna medan Ingrid ihärdigt matade på med instruktioner om att köra in i rondeller och ta nästa avfart om hundra meter. Utan att någon vet hur det gick till hade Ingrid plötsligt lotsat oss in i ett villakvarter som inte alls såg ut som det handelsområde vi egentligen var på väg till. Andre styrman muttrade om skit bakom spakarna medan chauffören skyllde på datoriserade instruktioner som var helt uppåt väggarna:
– Men faan nu hamnade vi fel.
– Du ska hålla höger.
– Men det här är ju fel. Inte ska vi norrut mot Stockholm.
– Du lyssnar ju inte på vad hon säger.
– Hon säger ju fel.
– MEN HÅLL HÖGER!!!
Vi kom efter sju sorger och lika många bedrövelser fram till vårt första mål. Sen vi klarat av våra ärenden gick färden vidare under Ingrids entoniga mässande om att svänga höger och höger igen. När vägskyltarna visade en annan riktning än den vi trodde oss vara på väg i såg jag Pajala Junior hetsigt sitta och stryka sin skäggstubb. En tydlig signal om att det slutgiltiga haveriet var nära. Junior slet loss navigatorn från fästet och började knappa in en ny rutt.
- Men sluta tryck, jag försöker ju ta mig härifrån, röt Senior. Jag glodde ut genom fönstret och fnissade tyst. Att dra till med ett flatskratt hade där och då kunnat leda till att någon snörde ut mig i närmsta krondike. Det hade blivit eftermiddag, trafiken intensifierades. Vår sista anhalt för dagen var ett möbelvaruhus i Barkarby. Vi närmade oss när Ingrid ballade ur fullständigt. Hon skickade oss rätt ut i ett kaotiskt vägbygge. ”Gör om rutt, gör om rutt, gör om rutt” bjäbbade hon. Då kom det från förarplats ett dovt läte mellan sammanbitna käkar:
- HAISTA VITTU.
Seniors relation till Ingrid kändes med ens oerhört frostig. Jag anade att jag hade bevittnat slutet på deras kärlekssaga.
Senare skulle navigatorn uppdateras för att få gps-kärringen att upphöra med otyget att leda fordonet på villovägar. Junior föreslog ett röstbyte, varför inte till George W. Bush, i ett försök att mildra skadan. Senior klargjorde att detta inte kom på fråga. Nästa dag körde han och Ingrid de 110 milen hem till Pajala. Jag skickade ett sms och frågade hur samarbetet hade flutit. Svaret: ”Vi kom fram nu. Var bara osams två gånger på grund av vägarbete”. Tornedalsk kärlek och en lektion i det lilla om att vända andra kinden till om nöden kräver. Trevlig helg.