Paborn lämnade jobbet för att skriva

På bordet framför oss ligger resultatet av tre års hårt slit. "Släktfeber", en drastisk skröna om en familj med minst sagt excentriska drag. Sara Paborn lyser av stolthet, men resan fram till publiceringen har knappast varit rosenbeströdd.
- Att skriva en bok är inget för veklingar. Det var en plåga att i tre år gå och känna att det här är bra, det är något eget och originellt, men att det inte var säkert att någon skulle fatta det. Den våndan var jättejobbig.
Hon kommer till kaféet i Stockholm med andan i halsen och blossande kinder. Missförstånd, barnkaos och jobbförpliktelser (jo, nu är hon anställd igen) har präglat dagen, men Sara Paborns humör är ändå på topp. Hon talar om att ta steget från ensamheten i skrivargrottan ut i offentligheten - att äntligen få träffa folk och prata om det hon skrivit.

Släktfeber är en berättelse med familjen i centrum, den heliga, hopplösa familjen. När släktens äldsta medlem, 107 år gamla Faster, till sist trillar av pinn blir friktionen mellan de starka personligheterna så stor att det nästan slår gnistor om boksidorna.
- Det började egentligen med min vurm för excentriska karaktärer, sådana som jag inte tycker att jag hittat så ofta i svensk litteratur. I min egen släkt har det funnits många knepiga, roliga och annorlunda typer. Jag ville ge en röst åt de egensinniga personerna.
Hon har egentligen inte mycket till övers för den omhuldade devisen "gräv där du står!". Samtidslitteraturen lider just nu av gravt verklighetskomplex - en överdriven vurm för det självupplevda - menar Sara Paborn. Men när hon började skriva sin bok hamnade hon på sätt och vis på kollisionskurs med sina egna ideal.
- Den gamla fastern har funnits på riktigt - men jag har fabulerat väldigt mycket kring henne. Hon blev 105 år och bodde precis som i boken i en liten stuga bredvid vår. Allt det är sant, men jag har gett nytt liv åt alla karaktärerna så att de blivit något annat, säger hon.

Hon sticker inte under stol med att viss oro spritts i den egna släkten under arbetet med Släktfeber. Tänk om läsarna tror att alla de där yviga och gränsöverskridande karaktärerna är hämtade direkt ur verkligheten!
- Den stora oron har varit att någon ska ta illa upp. Mamma och pappa har fått läsa, men sedan har jag sagt stopp. Jag har inte gett ut den här boken för att hämnas eller skada någon - det är en sjuhelsikes skröna som jag skrivit av ett helt annat skäl.
Tonfallet är humoristiskt, de kantiga karaktärerna beskrivna med stor ömsinthet. Sara Paborn har velat skildra även mindre positiva egenskaper på ett försonande sätt.
- Jag vill omfamna egenskaper som missunnsamhet, egoism, själviskhet och avundsjuka. Det finns något väldigt rörande i de egenskaperna också. De är fula och förbjudna och därför väldigt tacksamma att skriva om.

Sara Paborn har funderat en del över familjen och dess konstruktion. Varför är det till exempel så svårt att byta roll inom familjen? Varför är det nästan omöjligt att bli av med etiketter som "jobbig lillasyster" eller "mjäkig storebror" om man en gång fått dem klistrade på sig?
Samtidigt har hon inte mycket till övers för självförverkligande råd som går ut på att kapa banden direkt med familjemedlemmar som upplevs som energislukande och jobbiga.
- På sätt och vis lär ju familjen en en massa saker också. Tålamod, uthållighet, förståelse... Egenskaper som är jätteviktiga. Om man bara omger sig med jättefantastiska människor hela tiden undrar jag vad man blir för människa själv till slut.
Blir det en till bok? Sara Paborn tror det. Hon har redan börjat skriva på sin andra roman, men vågar ännu inte berätta så mycket om intrigen.
- Jag skriver hela tiden; när jag går på toaletten, när jag sitter på tunnelbanan. Jag skriver som små utbrott. Jag har en historia som jag följer, men jag är livrädd för jag skriver aldrig synopsis, det tycker jag är förkastligt. I stället följer jag berättelsens flöde, vänder på stenar och ser vad som händer.