Aldrig har jag varit den som jublat när första snön fallit över Norrbotten och tidningarna redan i september publicerat bilder av vitbeklädda Kirunafjäll. Det jag känt då går att likna vid panik. Jag har spottat, svurit och muttrat om att jag önskat mig Stockholmsvinter. Jag visste inte vad jag bad om. Min andra vinter i huvudstaden har lett till att rubriker om köldrekord får Nikkaluokta och Karesuando att framstå som rena rama semesterparadisen. Klafs, klafs, klafs låter det under skorna när jag sneddar över leriga gräsmattor. Solen har jag bara vaga minnen av. Det kan ha varit i september jag senast såg den. Jag råskäller i stort sett aldrig på någon men hade Stockholm varit en person skulle vederbörande ha fått det hett kring öronen nu.
En morgon vaknade vi till ett ymnigt snöfall. Jag störtade ur sängen, drog täckbrallorna utanpå pyjamasen, kutade till en sportbutik i centrum och köpte en pulka. Över en natt var kullen runt knuten förvandlad till något som liknade kälkbacke. Grannskapets alla barn åkte tjutande nerför branten tills grässtråna nötte hål på snötäcket. Min tvååring låg knäpptyst på mage och lapade nyfallen, vit, fluffig snö som en kattunge. Nästa dag bestod pulkföret av blankis och grus. Det gnisslade om plasten när jag drog fanskapet över asfalten. Ungen drattade på ändan, grät så snoret rann och frös så hon huttrade i +3 och snålblåst.
Är befolkningsstatistiken i Norrbotten fortfarande i behov av förstärkning? Jag är ett lätt byte nu. Vi utbrytare brukar få post från kommunalråd som med sockersöta ord och löften om det ena och det andra försöker få oss att ge upp och flytta hem. Det är inte till mig ni ska skicka sånt. Nu finns goda möjligheter att få åtskilliga, trötta storstadssjälar på fall. Det är i januari när regnet smattrar mot fönsterblecket och klafset under skosulorna lämnar sorgliga avtryck i tamburen som någon borde tapetsera tunnelbanetåg och busskurer med budskap om att nirvana väntar 100 mil norrut. Smäll upp affischer på en rödkindad, leende bebis nedbäddad i sparklåda, med Lovikkamössa neddragen i pannan. Vräk ut bilder på korvbrasor, renfällar, orörda fjällsluttningar, makalösa norrsken, kristallklara istappar, oändliga längdskidspår och knäpptysta skogar där snötyngda granars grenverk nästan ger vika under bördan. Berätta att de dagliga nitti pendlingsminuterna kan bytas ut mot kvällspromenader med rimfrost i skägget och att barnen kan åka pulka varenda dag bara de har luddor och yllesockar. Fråga alla apatiskt stirrande människor på tunnelbanans gröna linje mot T-centralen om det är så här de vill ha det. Låt dem veta att i Norrbotten finns kokande idrottsarenor och förskolor med vidöppen natur utanför dörren. Säg att ingen behöver välja mellan hav och fjäll. Att en villa kostar mindre än en trea utan extra allt innanför tullarna. Det är öppet mål nu. Men raska på, för när ni lägger mentala skrikspyor över snödrivor som krampaktigt dröjer sig kvar runt valborgsmässobålen blommar vitsipporna här. Då glittrar Mälaren, gräset är grönt och årets första mjukglass uppäten.
Ett tag till är vi lättledda, sårbara och nere för räkning. Till och med jag som vet allt om baksidorna med midvintermörker, att skinnklädda bilsäten utan stjärtvärme kan orsaka frostskador i pempan och som har stenkoll på att när snoret fryser ligger kvicksilvret och dansar kring minus tjugu.