Peter Høeg tar ut svängarna ordentligt
BOKElefantskötarnas barnPeter HøegNorstedts
Polisen jagar också föräldrarna och barnen upptäcker att även de har bylingen i hasorna och en rad andra vuxna som vill stoppa dem. De spärras in på ett sinnessjukhus, flyr, upptäcker ett spår i moderns rum som undgått polisen och tar sig på krokiga vägar ombord på en lyxkryssare som för dem till Köpenhamn.
Syskonen är utrustade med gåvor som vi vanliga dödliga inte kommer i närheten av. Men det vimlar ju alltid av storslagna personer i Høegs böcker, övermänniskor av olika slag, intellektuella bjässar, särbegåvningar, telepatiker, snögenier och apor som vill skapa nya arter.
Och i den nya boken är storasyster Tilte ofattbart klok och listig, Peter överjordiskt intuitiv och snabbtänkt och storebror Hans stark som en häst. Hunden är synsk. I den meningen är det nästan som att läsa en Fem-bok.
Peter är fjorton och det är han som berättar historien. När vi läser hör vi samtidigt hans röst i örat, han talar till oss som om vi vore jämnåriga. Samtidigt har Peter en vuxens ordförråd, stilistiska bagage och språkliga erfarenheter. Min gammelfarmor är 93 och liknar en sönderfallande bil, kan han meddela, men motorn i det där vraket är fabriksny och spinner som en katt.
Men Peter är också ohyggligt beläst och refererar gång på gång till katolska mystiker, zenpatriarker, vediska profeter och sufischejker. De där litterära och andliga referenserna gör romanen lite framtung och man drabbas till slut av en viss övermättnad.
Høeg tar alltså ut svängarna ordentligt. Samtidigt kan han när som helst stoppa hela ekipaget och parkera den halsbrytande intrigen. Då lägger han lustiga kommentarer och komiska bakgrunder. De avsnitten känns väldigt ofta överarbetade, han går för länge med bollen, skulle en sportkommentator säga, han borde passa i stället, dvs stiga in i flödet igen. Det finns hundratals sådana bromsklossar.
Farten bedarrar inte när de når Köpenhamn, den ökar. Här är några av de stationer och byggelement Høeg flätar ihop sin intrig av: hemliga rum, röststyrda dörrar, ett otal romanser, ett lik som ständigt måste gömmas undan, fyra terrorister, en spioncentral i en buss, ett adelsbrev, en utställning där föremålen är värda miljarder, en lyxbordell, en datahacker som är buddhistisk nunna, en rektor som är asadyrkare, en manisk säpochef och så vidare.
Förvecklingarna blir stundom så komplicerade att jag måste föra bok över handlingen. Men författaren är på ett överdådigt humör, varje ord i texten verkar ha tillkommit i stor glädje och även läsaren har roligt, också om det alltså kan bli väl mycket dårfinkeri, nödstopp och befängda förvandlingar.
I början av boken undrar berättaren när vi senast var riktigt lyckliga. Det är en bra fråga. Jag lyckas med viss möda skrapa ihop ett par sådana ögonblick. Några inföll, det måste jag väl erkänna, vid läsningen av denna bisarra bok.
Så jobbar vi med nyheter