Är ett blott halvfederalt europrojekt dömt att misslyckas? Och skulle det i så fall bero på att den gemensamma valutan ”utan gemensam stat” öppnar för finanshajarna att spekulera mot statsskuldräntan i stället för som tidigare mot valutaskillnaderna?
Gemensamma valutan innebär att man avhänt sig möjligheten att devalvera för att möta spekulationen. Till sist kokar väl detta resonemang ner i om nyliberalismens frontalangrepp mot staten/nationalstaten lämnat efter sig en försvagad stat som inte förmår värna sin valuta och en evig triumf för finansmarknaden. Eller om staten kan stärkas igen utan att gemensamma valutan överges.
Thomas Piketty är alltså fransk nationalekonom som blivit berömd för Kapitalet i det tjugoförsta århundradet där han hävdar att avkastningen av kapital visserligen minskade från tjugotalsdepressionerna (i Sverige nonchalant kallade ”Kreugerkraschen” för det mesta) till åttiotalet då det materiella återställandet efter andra världskriget var slutfört. Men att därefter har vinsterna av kapital ökat igen och är nu mycket större än vinsterna av arbete – läget är ungefär som vid sekelskiftet. Bakom denna analys ligger uppenbarligen ett gediget forskningsarbete.
Så icke med krönikesamlingen från tidskriften Libération 2005-15, Kan vi rädda Europa? (Volante). Här är det populärt så det förslår, med nödvändighet korta texter som evinnerligen upprepar detta tekniska problem med spekulation mot skuldräntorna som tungt argument för en gemensam statsskuld förvaltad av en ny ”senat” av delegater från ländernas finans- och socialutskott. Med andra ord en rent tekniskt motiverad federalism. Han vacklar om hur långt denna ska gå – ibland säger han att bara statsskulden ska vara gemensam, ibland att ”budgeten” ska vara det. I det senare fallet är det ju fråga om total federalism.
Hur tung är egentligen den här analysen? Skulle det verkligen inte finnas tekniska möjligheter att lösa detta tekniska problem utan att ”flytta ytterligare makt till Bryssel” som vad jag kan se i tysk press tycks vara det stora motargumentet? Euroanhängarna vann en knapp seger i de flesta folkomröstningar, eller förlorade knappt som i Sverige.
Röstade medborgarna rent känslomässigt, helt utan klarsyn om svårigheten att som kompromiss mellan opinionerna bilda en än mer spekulationskänslig gemensam valuta utan motvikt av starka stater? För jag tror i mycket det är så: den nuvarande konstruktionen är en kompromiss mellan nästan lika starka krafter för och emot både EU-projekt och euro.
Det må vara att man inte kan tänka sig en folkomröstning om detta utan mycket starka känslomässiga bevekelsegrunder. Är då Tomas Piketty den ende klarsynte som ser de tekniska problemen? Han gör nog anspråk på det och titeln Kan vi rädda Europa? syftar alltså på att bara en förstärkt federalism kan göra det.
Det var kanske inte så lyckat att samla dessa korta texter som underförstår så mycket det inte finns plats för av ekonomisk fackkunskap. Och bortser från att hantera motståndet, så känslomässigt det nu kan vara. Det borde varit en samlad längre text som tar upp mer av argument både för och mot federalismen, även om de delvis är känslomässiga. Människan är ju känslomässig.
Sen får man kalla Piketty ”rock-ekonom”, superstar och allt annat trams som är så i tiden – i brist på faktaanalys lyfts bara en ovanlig ikonstatus upp, som jag hittills sett i Sverige.