Linnéa Henriksson, 35, hennes sambo och sonen Jussi Alatalo, 5, har bott på andra våningen i den så kallade Ängesbygården i Svartöstaden i sex år. Först i en mindre lägenhet, men sedan augusti i trean på 67 kvadratmeter.
I trapphuset är det kallt och det är stor konstrast mot värmen i lägenheten. De stora gamla radiatorerna är effektiva. Huset har enkelt glas i fönsterna, innerfönsterna tillhör huset och de har de satt dit för vintern. De är inte särskilt täta och Linnea har tejpat för att minska draget. I lägenheten är det högt till tak och fönsterna är stora. Takhöjden gör att den verkar större än de 67 kvadraten.
– Vi har så fint ljus, framför allt i vardagsrummet där det är så mycket fönster. Och så älskar jag trägolvet, säger Linnea.
Vardagsrummet har verkligen många fönster, fyra, åt tre olika håll. Rummet ligger mot gaveln och utanför syns det pampiga Blackis. När de flyttade in målade de i alla rummen och skurade de fina slipade trägolven.
Linnea är konstnär och hyresnivån, 3 500 kronor i månaden, är en bidragande del till varför hon och sambon, som är musiker, valde lägenheten. Den gör att de kan utöva sina yrken, säger Linnéa.
– Vi fick ta över lägenheten när de som bodde där flyttade. Valet var enkelt, det går inte att bo billigare någon annanstans och vi har valt den här livsstilen.
För det är vissa uppoffringar att bo som de gör. I lägenheten finns visserligen en toalett, men duschen är i källaren och den delar de med de andra tre familjerna i huset.
– Det har inte varit några problem. Att ha dusch i lägenheten är en bekvämlighet jag gärna väljer bort för att bo billigt.
Linnea trivs i Svartöstaden och tycker att det är ett speciellt område.
– Det är bykänsla här och många barn som Jussi kan leka med. Så ordnas det aktiviteter som till exempel Afterdagis på fredagarna, gympa i SSAB:s friskvårdsanläggning.
Hon berättar att det är barndans och zumba på Blackis och att Olle Nyman och Stina Andersson har barnsång i där varannan söndag.
Namnet Ängesbygården har huset, som är byggt 1910, för att det flyttades till Svartöstaden från Ängesbyn. Det är det första huset som möter en i området, mitt emot Blackis. Huset på Sandgatan är rivningshotat sedan länge. Luleå kommun äger fastigheten och den har inte underhållits och det syns, främst på utsidan. Hängrännorna har inte fungerat utan istället lett vattnet in i väggen. På ett ställe har fasaden ruttnat och trillat bort.
Linnea vill att huset räddas från rivning, men vill inte att det ska lyxrenoveras.
– Framför allt ska man rusta så att huset inte förfaller mer och kan stå kvar, att man gör det normala underhållet utan någon lyx. Man behöver inte riva ut kök och sätta in nytt och så.
Linnea ser ett värde i att gamla hus blir kvar och att de inte ser likadana ut.
– Det är ett vackert hus och det finns inte så många av dem kvar i Luleå.
Ett alternativ är att någon köper det och rustar det. Det är inte förstahandsalternativet, det skulle förmodligen inte fortsätta att vara hyresrätter då, säger Linnéa.
– Numera finns inte så många hyresrätter alls kvar i Svartöstaden. Men hellre det än att det förfaller.
Matilda Eriksson, 40, flyttade till Svartöstaden för tio år sedan och är ordförande i Svartöstadens intresseförening.
– Vi bodde på flera andra ställen i Luleå innan vi flyttade hit. Det som lockade här var att vi hade vänner som bodde här och det var ett trevligt område nära vatten.
Svartöstaden är ett speciellt bostadsområde säger Matilda.
– Det har en särskild struktur. Det är lätt att röra sig runt i området. Mellan tomterna finns stigar och små vägar så att det går att gå genom kvarteren. Här finns också många halvoffentliga rum på ett sätt som inte är vanligt i andra bostadsområden.
På tomterna finns det ofta två bostadshus, ett gårdshus och ett större, så det bor ofta flera familjer på en tomt.
– Det finns en särskild tillåtande anda här. Man ser varandra och träffas på de många offentliga platserna i området. De här platserna har stor betydelse.
Anledningen till att det ser ut som det gör i Svartöstaden med de många gårdshusen hänger ihop med hur området kom till. 1908 brann sågverkssamhället och sågen på Altappen ner och människor blev utan bostad. Det fanns då mark att tillgå i Svartöstaden. De som kom började med att bygga ett mindre och enklare gårdshus, för att sedan bygga det stora huset.
Svartöstaden är ett riksintresse och en av de få bevarade arbetar- och kåkstäderna i landet. Det innebär att det finns regler för hur man får bygga eller riva där. Luleå kommun har åtta hus med tillsammans 26 lägenheter i utkanten av området som de sedan länge avsett att riva. De ligger på mark planlagts som industrimark eller mark för grönområde, och inte för bostäder.
– Om kommunen river de här husen går det aldrig att bygga nya där. Men om de underhålls och renoveras så är det ändå bra och billiga bostäder för folk. Och vi behöver ju bostäder i Luleå, säger Matilda.
En ny rapport från SSAB betyder också enligt Matilda en förändring på hur företaget ser på bostäder i området och att bostäderna mycket väl kan vara kvar. De åtta fastigheterna som kommunen vill riva är olika, men enligt Matilda är alla lika viktiga att behålla.
– Det som gör Svartöstaden är en otrolig variation av nytt och gammalt. Kommunen borde inte låta husen förfalla, men inte heller inte lyxrenovera. Jag har varit in i flera av lägenheterna och de är inte risiga, även om utsidan ser hemsk ut.
Matilda säger att det viktigaste inte är konservera Svartöstaden som ett pittoreskt bostadsområde.
– Det viktigaste är områdets sociala innehåll, det är det som Svartöstaden fått sin kulturminnesmärkning för. De hus som kommunen äger är de risigaste, men också dem med lägst hyra. Tas de bort försvinner lägenheterna för dem som behöver bo billigt och då kan området ändras till ett ställe där bara rika bor.
0920-26 28 42
Och så här säger kommunen:
Åtta hus medsammanlagt 26 lägenheter är rivningshotade i Svartöstaden. Husen står sedan 1988 på mark som är industrimark eller grönområde enligt den detaljplan som antogs då.
Luleå kommun, som äger dem, har inte gjort planerat underhåll på fastigheterna, det som gått sönder har dock reparerats så att de har varit beboliga.
– Det är inte ekonomi att rusta hus som står på mark som inte är avsett för bostäder. Vi lägger hellre pengarna till något beständigt, säger Mikael Wänstedt, avdelningschef, fastigheter, Luleå kommun.
Han kan inte svara på varför husen står ännu står kvar efter 28 år. Nu pågår ett arbete att göra ett underlag för ett politiskt beslut om avveckling.
– Vi ska se över skicket på fastigheterna och eftersom så lång tid gått krävs att politikerna säger sitt. Under våren blir det klart. Men hur det än blir ska det göras under ordnade former, vi kommer inte att riva allt på en gång. Vi ska inte kasta ut folk, det är viktigt att alla känner trygghet och att det i så fall inte kommer som en överraskning. Vi ska göra allt för att hitta ersättningsbostäder för dem som måste flytta.