I "Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det" åstadkommer Marie Lundquist en lekfull kortslutning mellan dikt och värld: dikten är här sig själv nog, magisk och mystisk men aldrig en återspegling. I 88 aforismer förhärligar hon Dikten; den är ömsom magnifik, ömsom upprorisk, ömsom trevande. Ofta förkroppsligas den. Såhär kan det låta:
Dikten är en inälva som ryms i munnen
Dikten vet sitt öde:förråda språketspika fast verkligheten i luften
Dikten visar sin råttsvansbiter hål i smickret
Några av dikterna sätter jag plus i kanten för, för deras skimrande gåtfullhet. Den första kunde vara en hälsning till Bruno K Öijer:
Dikten diar döden
fyller pennan med svart mjölk
Dikten får törnet att tränga fram ur tungan
Dikten kastar sig ut
genom ett hål i minnet
Dikten lutar sig mot havet
för att inte dränkas
Denhär samlingen vinner på sin egensinnighet. Den är högst otidsenlig på ett uppfriskande sätt. Ryktet om metaforikens död med postmodernismen verkar här lika överdrivet som postmodernismen själv var beskäftig. Min sympati för Marie Lundquists dikt stiger stegvis med hennes envetenhet.