Poesin lever och har hälsan hos Bruno K Öijer, läser jag i en recension. Öijer är en fantastisk poet – men är det så illa? Vill inte poesin mer än att ha en galjonsfigur, vars supportrar liknas vid Springsteenfans?
Andefattigt så det förslår tycker jag. Här behövs syre och det fann jag i Hammarbyhöjden, den första förorten som byggdes utanför Stockholms tullar. Hammarbyhöjden kallas också för den ”vita staden” eftersom den utmärks av öppna och ljusa lösningar. Härlig funkisarkitektur.
På Olaus Magnus väg finns ett hus som har en altan. Lägenheten där har tidigare varit ett Kindergarten och på altanen som liknar ett mini-Folkets hus har mången barn lekt.
Den här kvällen i september är det poesi på altanen. Idén är inne på sitt sjunde år och hittills har tretton arrangemang hållts.
Altaner är oftast placerade nära grönska. Här gror det såväl under som på altanen. Det kan man inte säga att det gör på stora dagstidningars kultursidor där ängslan och krav på popularitet råder.
Man väljer sina växtmedel. Poeten Pär Hansson, bördig från Vännäs, vet i vilken ända han ska börja. Underifrån. Med det som gror.
Altanen är som gjord för poesi. Sagt och gjort. Skriva stadgar, bilda förening … Nej, stopp! Här finns ingen förening, inga stadgar, inget nätverk – utan bara någonting som är. Det funkar också.
Det hela har sakta vuxit fram. Två arrangemang om året. Under de senaste två åren har idén, eller ska vi säga denna happening, fått bidrag från Svenska Akademien.
Den kväll jag bevistar har titeln DADA-BUDDHA-MONEY-SUFI. En härlig kompott med Zurab Rtveliashvili, poetisk aktivist från Georgien, verksam i Stockholm, poeten Roberth Ericsson, musikern Kaveh Troubles (tresträngad sufisk tanbor, trummor och metallofon), Pär Hansson, poet, presentatör och gäst i eget hus – och så en poet från Lule.
Den här kvällen kommer jag att bära med mig länge. Samtidigt som jag blir mer övertygad om att det är i det lilla som det stora pågår – och bortom Bruno K Öijers anmodande till publiken: ”Yes, allihopa!”