PĂ€r!
Man ska inte rÀkna diktsamlingar. Man ska rÀkna det antal steg man gÄr, eller det antal tag man gör med sin paddel. Ett, tvÄ, ett, tvÄ. Utan den anstrÀngningen stÄr man stilla, eller Äker nedströms. I tillvaron Àr det den anstrÀngning man gör, i kombination med den terrÀng man vinner, det som rÀknas. Med andra ord gör man sÄ gott man kan, lÀgger in sin armstyrka, sin envishet och sin mÄlmedvetenhet, och kööör. Alla som haft ett hÄrt kroppsarbete eller utövat en fysiskt krÀvande sport kÀnner till de grundförutsÀttningarna.
Att dessa grundförutsĂ€ttningar ocksĂ„ rĂ„kar höra till det poetiska fĂ€ltet mĂ„ förvĂ„na den som tror att poeten Ă€r en mjuk sparris, helst placerad i en lĂ€nstol, och dĂ€rifrĂ„n levererande sina utsagor om vĂ€rlden. I âKajakâ kan det faktiskt vara sĂ„ att den som inte sjĂ€lv har den specifika erfarenheten just av att paddla, i motström, pĂ„ lugnt vatten, medströms, i fors, inte heller ser de metaforiska grunderna för dina utlĂ€ggningar. Men vem bryr sig om de som inte fattar? Det Ă€r ju precis som Stenmark sa, âHe löns inte förklara för dom som int förstĂ„..â /Kasta ett öga/efter knipan/doppingen/ett öga/efter hĂ€gern/VassbĂ€ltet darrar/pĂ„ den andra stranden/Du Ă€r den första mĂ€nniskan/du fĂ€rdas mot ditt slut/
Ja, sÄ kÀnns det ute pÄ vattnet. Med bara dig sjÀlv, farkosten, och dina egna sinnen.
Vet du , PĂ€r, det kĂ€nns nĂ€stan som om de mer existentiella reflektionerna, som du sĂ„ elegant och sömlöst lĂ„ter ligga an mot kajakens reling, Ă€r nĂ€rmast överflödiga. Jo, de Ă€r vackra, som de om fiske och om man bör döda en gĂ€dda eller inte. Oavsett om familjen Ă€r i nĂ€rheten eller inte. Dina moraliska utsagor om hur vi bör förhĂ„lla oss till livet Ă€r givetvis korrekta, men samtidigt onödiga. Vi har alla dödat en âgĂ€ddaâ, en mygga eller satt en mask pĂ„ kroken.
Det som Àr intressant Àr hur du lyckas gestalta den tunna, tunna grÀnsen mellan det dÀr oÀndliga tjabblet i hjÀrnan (civilisationen), och vÄr infattning i skapelsen. /Jag kikar/med min kikare/sanningar stelnar/som blodet/ i ett blÄmÀrke /Bilder flyter in/ som frigolit/emballage tomkartonger/hus nÀra vatten/förstukvistar/Uppryckta trÀdstammar/flyter i sjön/grenarna Àr över och under/svalor med vassa nÀbbar flyger emellan/
Vare sig du hittar det i nÄgot vattendrag i Indien (Àven om det Àr mÀrks att du Àr en delvis pliktskyldigt levererande poet i den miljön) eller i nÄgot hitintills outbyggt vattendrag spelar ingen roll. Du gÄr mellan vattnet, kajaken, friheten och pÄminnelsen om fÀngslet, till det fÀngslade, det markbundna, plikterna, brukarna pÄ jobbet. Men skapelsens medvarelser Àr det som fascinerar dig, och ocksÄ sÀtter igÄng skapandet. /Dykarbaggens bakben/virvelbaggens ögon/alla sanningar/plockas ner till rytm/frigolit, fiskfjÀll, fjÀdrar/tÀndstickan i mun/skogsbÄrd mot himlen/spegelbÄrd i sjön/en vitglödgad tystnad/med insekter som stör/flygmyra, jordhumla, Àngsbandbi/
Ălskade humla! Och vattnet! NĂ€r det strömmar och rör sig och du kan röra dig pĂ„ det.
PÀr! Jag vill ge dig mer Àn ett ynka Nobelpris av en korkad kommitté. Jag uppmÀrksammar att du redan fÄtt BÀverns salut, nÀr den visar sig bredvid kajakens reling, en gÄng, inte som en budbÀrare, men som ett mÀrke. /Det hÀnder/i skuggan/bland uppskjutande ludna/grenar och glitter/en bÀver/ser pÄ mig och omvÀnt: vi/mÀnniska bÀver/undrar vem du Àr/du som ser/piskar till med stjÀrten/paddeln/blundar/förbi.
Jag ser dig ocksÄ.