Charles Bukowski var poet. Han är tyvärr död. Jag lever, i alla fall till 87 procent. Han ska ha sagt något i stil med att om man inte måste skriva poesi, då ska man låta bli. Jag är osäker på vad han menade eftersom jag inte hittar igen sammanhanget han sa det i. Googlar och hittar en krönika av poeten Gary Soto. Han försöker ta död på myten kring oss mystiska lyriker. Jag nickar igenkännande, men jag tror inte jag håller med Bukowski.
Är det inte väldigt få som ifrågasätter en författares böcker i en annan genre på samma sätt som poetens? Jag vill gärna vända på steken och ta oss tokar i försvar: Hur många tror att deckarförfattaren knallar över till sin granne, klubbar ihjäl stackaren, rullar in liket i vardagsrumsmattan och snör igen ändorna med silvertejp? Ingen! Men poeten som skriver tragiska livsstycken, nystar i död och helvete, äter alldeles säkert likmaskar till frukost och är sann. Helt fullkomligt sann och säkert lite galen. Håller ni med mig?
Poeten sätter ord på en värld du många gånger redan lever i, poeten sätter ord på sinnestillstånd, händelser och önskningar. Kliv in i den världen, det finns något för alla. Om inte en kryptisk dikt faller er på läppen kan man läsa om pistoler och piskor. Det är med andra ord inte torrt och trist, det är så mycket mer än ett stycke du hört på en minnesstund.
Jag fortsätter googla. Hur är en poet? Hittar en intressant tanke av en anonym ”För att vara en lyckad poet måste du vara desillusionerad.” Jag funderar över mig själv en stund och tänker på Bukowski igen, han som jag är jämförd med. Hur stereotyp jag än må vara så får jag rensat mig även om det mesta i mina texter inte är självbiografiska.
Alldeles för många är rädda för sina egna tankar och funderingar, men jag kan trösta dig att du troligtvis är fullkomligt normal. Oavsett om jag nu är stereotyp eller inte (jag har väl mina poetiska drag trots allt) är jag glad att vara den som vädjar till er idag: Skriv av dig, det betyder inte att du måste visa det för någon. Det fungerar att skriva ut skit istället för att använda nävarna, ord på papper kan torka tårar och sprida lycka. Pennans makt är större än ni tror. Vi lever i ett land med yttrandefrihet. Ta vara på det fria ordet, använd det för att hela dig, inte för att kränka någon annan. Tillåt dig själv att ha licens to kill.
Jag har knåpat på den här krönikan ett tag eftersom jag spretar lite väl mycket, men så var jag och såg Drömspelet på Norrbottensteatern och insåg ganska snabbt att det är som det är. Livet, liksom.