Religiösa sekter väcker alltid en nyfikenhet hos omgivningen. Under mellankrigstiden föddes Korpelarörelsen och den var något alldeles extra. Enligt ryktet hyllade rörelsen den sexuella njutningen och den fick utlopp under mer eller mindre avklädda seanser. Det kammades könshår och det penslades i rumporna. Sedan var det inte heller någon synd att ta sig ett glas. Också dryckenskapen var en Guds vilja.
Om detta har det hållits tyst i Tornedalen. Det har rått en skam över denna laestadianismens frifräsiga utlöpare. Kändisadvokaten Henning Sjöström och hans bror Ernst skrev boken ”Silverarken” och plötsligt fick många veta vad som skulle ha tilldragit sig i Korpelarörelsen, i utövarnas väntan på arken som skulle rymma 666 lyckliga resenärer på den himmelska resan. Bokens beskrivning av det frigjorda korpelafolket lockade läsare.
Bengt Pohjanen tar sig nu an Korpelarörelsen igen och han gör det utifrån intervjuer med en del av dem som var med och av forskning i ämnet. Det gör han också med erfarenheten som tidigare präst i Svenska kyrkan i Tornedalen.
Pohjanens beskrivning av Korpelarörelsen har krönikeformen, en samling krönikor, men ger ibland också intrycket av skrönor, en blandning av fakta och litterär utvikning. Han vill inte undanhålla oss något, berättar om asfulla predikanter som legat med de troende kvinnorna, om försöken att uppväcka lik med brännvin.
Han antyder till och med att förre landshövdingen Ragnar Lassinantti deltagit i ett Korpelamöte: ”Profeters och politikers samlag räknas inte som otillbörlig handling.”
Finske väckelsepredikanten Toivo Korpelas tid i Tornedalen blev kort och Poh-janen hävdar att Korpelarörelsen inte alls var Korpelas rörelse. Han trodde inte själv på någon silverark. Väckelsens ledare var i stället tornedalska predikanter med namn som Siikavaara, Niemi och Strålberg.
Pohjanen finner inslag av proteströrelsen gnosticism i Korpelarörelsen och med det feminism och sexuallibertinism. Han beskriver mötet med den laestadianska kvinnan som alltid bett om förlåtelse för att hon njutit av akten i den äkta sängen, ”men med Korpelas predikan försvann den plågan för alltid”.
I det korpelianska huvudsakramentet är den sexuella akten viktigare och högre än dopet och nattvarden. ”I Korpelarörelsen blir den identisk med nattvarden. Helig måltid betyder samlag”, skriver Pohjanen och menar att gnosticismen och Korpelarörelsen var före sin tid i synen på sex och synd: ”Gnostikerna och korpelianerna skulle klara all certifiering idag.”
Så något senare i boken kommer Bengt Pohjanen fram till att Korpelarörelsens teologiska kontext är språklig-kulturell laestadianism och feministisk-sexistisk gnosticism. Samtidigt konstaterar han att ryktet om den sexuella frigjordheten i Korpelarörelsen var väldigt överdrivet. Samlag för öppen ridå var sällsynt. De flesta deltog aldrig i sexlekar.
Så det är lite av både och i Pohjanens bild av Korpelarörelsen. Det är intressant att rörelsen skulle vara en feministisk föregångare, liksom att den ordnat något av en pridefestival långt innan ordet ens fanns i Sverige. Boken försöker rehabilitera denna rörelse, kanske till och med ge näring till stolthet. Men där finns känslan kvar att Korpelarörelsen var en frukt av isolering och brister i upplysning och kulturutbyte. Sådant är närande för sekter, var de än finns i världen.Jan Bergsten