Politisk film om rätten till sitt språk

Mie halvan kotia är titeln på Mona Mörtlunds nya novellfilm i regi av Ulla Lyttkens, men det är också de ord som Linnéa (spelad av Lilly Ylipää) ständigt upprepar. Efter en stroke är denna fras det enda hon kan säga. Men ingen på ålderdomshemmet i Stockholm där hon bor förstår. Men en dag kommer Ingela (spelad av Lo Kauppi) in som vikarie eftersom hon försöker tjäna ihop pengar till en Rio-resa. Hon är tuff, tatuerad och piercad och de andra i vårdpersonalen håller henne på avstånd. Den enda som tyr sig till henne är just Linnéa, som ser hur den unga kvinnan hamnat i ett utanförskap precis som hon själv gjort på grund av sina kommunikationssvårigheter. Snart växer en varm vänskap fram, en som är viktigare en en resa till Rio.

Manuset till Mie halvan kotia har växt fram under minst tio, femton år, berättar författaren Mona Mörtlund.
- Det började med att jag såg bilden av en ensam, gammal kvinna på ett ålderdomshem framför mig och upplevelsen var väldigt stark. Jag visste inte vad jag skulle göra med den. Men jag skrev ner idén på ett papper och när jag sedan började skriva manus visste jag - det skulle bli en film, säger Mörtlund.
Att det skulle bli en film var också regissören Ulla Lyttkens och filmaren Bror Astermo övertygad om, faktiskt så till den grad att de tre beslöt att göra filmen för egna pengar. Något som visade sig inte skulle behövas när sedan Filmpool Nord gick in som samarbetspartner.
I dag har filmen visats på några filmfestivaler, där den också vunnit priser.
- Vi ska fortsätta visa den på festivaler och håller också på att diskutera med tv. Men sedan tycker jag också att det vore roligt att visa den på ålderdomshem och samtala med boende och personal om filmen. kanske också på sjuksköterskeutbildningar, säger Ulla Lyttkens.

Förr Lyttkens har filmen ett viktigt politiskt budskap.
- Det handlar om språket och hur viktigt det är när man blir gammal att det finns människor som kan tala ens eget språk. Sådant tycker jag fungerar förskräckligt på vissa håll och kanter i landet - välfärdssamhället är på väg att monteras ner för vanligt folk.
- Men det är också en film om en gammal kvinna som närmar sig en annan människa med stor ömhet, och hur denna tar ett viktigt beslut på grund av just denna vänskap. Sådant är angeläget, säger Lyttkens.

Mona Mörtlund talar också om det otäcka i att som människa bli avskuren från verkligheten i och med att man tappar möjligheterna till kommunikation.
- Det måste vara en oerhört frustrerande känsla. Också för de som jobbar inom åldringsvården, de som gör ett fantastiskt jobb men ständigt är pressade på grund av att det är ont om både tid och pengar. Får man en diskussion om det här är det bra.
- Men sedan tycker jag att det är viktigt att låta berättelsen styra, även om jag inte har något emot dess sidoeffekter. Och i grund och botten handlar det om relationen mellan Linnéa och Ingela, mellan en gammal kvinna och en yngre. Det dyker ofta upp i mina berättelser, varför vet jag inte. Men jag antar att det är något jag söker efter, säger Mörtlund.

Filmen har spelats in i Pajala och Kangos med omnejd, plus att ett par scenen filmats i Luleå.
- Vi valde Kangos eftersom Mona har sina rötter där, precis som skådespelerskan Lo Kauppi och Cecilia Nilsson (som spelar Ingelas bästa vän, reds. anm). Sedan upptäckte vi också att de tre är släkt med varandra, berättar Ulla Lyttkens.
- Det som är roligt med film är att till och med Kangos och Pajala kan bli storstäder, beroende på hur man väljer sina bilder, säger Lyttkens och skrattar.
Filmen får officiell premiär i Pajala den 27 februari.