I en 68-sidig skrift med titeln "Kulturplan för Norrbotten 2014-2016" finns den norrbottniska kulturpolitiken, gemensamt utformad av landstinget och de 14 kommunerna. I den finns det många vackra ord om institutionerna och konstens utövare, men inte så mycket om medborgarna, konstens publik.
Om landstingsplanen skulle innehålla lika mycket om institutionerna, läkarna, sjuksköterskorna och sjukvårdsbiträdena och lika lite om medborgarna, patienterna, skulle det ge ett egendomligt intryck. Det skulle föda ännu ett sjukvårdsparti.
Men så är det i kulturpolitiken. I denna kulturplan beskrivs projektet "Konstmuseet i Norr" som en stor framgång och rosor strös också för dessa olika delar, som Havremagasinet i Boden, Resurscentrum för konst i Luleå och naturligtvis Konstmuséet i norr i Kiruna, som ännu inte är något länskonstmuseum.
Men vi får inte veta på vilken grund denna satsning beskrivs som en stor framgång. Det sägs inget om besökstal eller annat mätbart. Eller så är det av mindre betydelse om det kommer några själar och ser konsten.
Den som denna sommar besökte Havremagasinet i Boden kände sig ensam i studierna av lavagruset på väggen och Roni Horns ensamma, stora metallkula på golvet i en av de stora hallarna.
Om sanningen ska fram så blev Island-satsningen Elemental ingen publik höjdare, eller möjligen en höjdare högt över publiken. Men det är naturligtvis inte fel på utställningen och under hösten satsar Havremagasinet på konstpedagogik för att lära publiken ta ner konsten från den höga höjden.
En kulturpolitik måste naturligtvis utgå från medborgarna, inte utformas för att tillfredsställa kulturbyråkrater, lokala intressen, konstutövarna och deras nätverk.
Därför är det dålig kulturpolitik att bygga konstinstitutioner långt ifrån publiken.
Därför är det också dålig kulturpolitik att Norrbottens museum tackar nej till att visa Nationalmuseums konst när museet renoveras och byggs om. Ombyggnaden pågår fram till 2017, men detta erbjudande nämnds inte med ett ord i "Kulturplan för Norrbotten 2014-2016".
Kanske fanns där en oro för att den klassiska konsten från Nationalmuseum skulle ge en besvärande publiktillströmning till ett Norrbottens museum som vilat i frid i så många år.