I en skogsglänta hittar två systrar en död man. Kroppen är söndertrasad, som riven av björn eller varg.
Flickorna heter Frederika och Dorotea, namn som ger en vink om var den här gåtfulla historien tar sin början i juni 1717. I boken heter platsen Svartåsen, efter berget i vars skugga rädslan ruvar och udda individer kopplas till svartkonst och skrämmer.
Allt står inte rätt till i denna lappländska trakt. Människor försvinner, dödar och dör, avslöjas som tidlöst onda.
Den 14-åriga Frederika blir länken mellan den bistra verkligheten och det mystiska, andliga, drömda. Samerna i trakten lär henne att tolka tecknen och förstå, till exempel att andarna ibland söker en människa som verktyg för att utkräva hämnd.
I hennes öron dunkar trummorna rytmiskt. Tam, tataratam. Snart ser och hemsöks hon av de döda.
I hennes närhet sliter mamma Maija, den sansade och beslutsamma kvinnan som är styrkan i berättelsen, dess drivande kraft. Hon råder sin dotter att sluta tro på det mystiska och märkliga. Den sortens tankar sprider bara röta.
Cecilia Ekbäck berättar på ett sakta vinnande och fängslande sätt. Närvarokänslan kryper in medan den obarmhärtiga vargavintern tränger sig på, med svåruthärdliga umbäranden och kuslig oro som följd för människorna.
Skickligt och effektivt blandar hon detaljerad realism med drömmar och inbillning. Det växer till en suggestiv thriller och en påträngande påminnelse om de fattigas eviga utsatthet.
Ekbäck är uppvuxen i Hudiksvall, men har i sitt vuxna liv bott utomlands. Hennes bok är redan utgiven på engelska som Wolf Winter.
Hon beskriver hyfsat trovärdigt en gången tid i sitt forna hemland, även om hon placerat en massa ekar i den lappländska myllan.
Till skillnad från människor uthärdar de inte tillvaron i vargavinterns land.
Hans Olov Ohlson