”Jag ska slå ihjäl dig med din kamera”, säger mannen och jag tror honom.
Han andas mot min högra kind. Rädslan lyser i mina ögon och jag tänker ”inte visa rädslan”. Jag fixerar blicken en bit längre bort, låtsas som att jag inte uppfattar mannens ord som spottar mot mitt ansikte. ”Hitta en gemensam nämnare”, säger tanken inne i huvudet. Kanske har jag läst för mycket psykologi eller så har jag sett för många filmer, men det fungerar, rädslan är borta. Han pratar om andra han tagit till våld mot. Jag vänder på huvudet och möter hans blick ”det är säkert de där snutjävlarnas fel”, säger jag.
Det är det, tycker mannen som hajar till och plötsligt lyssnar han på vad jag säger. Jag sätter mig på en soffa och han sätter sig intill. Jag smyger in kameran bakom min rygg. Vi snackar skit om polisen. Länge. Sedan pratar vi om annat, om världen, om livet, om vänskapen som inte finns eller finns, om en polis som vi båda vet att var bra, han som dog. När mannen går önskar han mig en trevlig dag. Han vill inte längre slå ihjäl mig. Jag behöver inte vara rädd.
Rädsla är en känsla, precis som så många andra känslor som glädje, sorg, ilska, besvikelse, triumf och alla andra känslor. Vetenskapen har visat att en känsla håller i sig i tre sekunder, ja, faktiskt, därefter är det vi själva som väljer (medvetet eller omedvetet) om vi vill behålla känslan och odla den vidare inom oss eller inte. När vi har kontroll är vi inte rädda. Rädsla skapas när någonting är i otakt.
På kontoret har jag aldrig varit rädd, trots många sena kvällar med höstrusket piskande mot kontorsrutorna och språngmarsch till bilen genom mörkret har jag aldrig varit rädd. Jag har alltid vetat att andra änden av huset alltid är bemannad, hjälp finns ett skrik bort.
Nyligen byttes kontoret mot ett annat.
Istället för stora glasfönster mot dörren är numer varje besökare en hemlighet tills dörren öppnas. Jag känner ingen i huset och ingen känner mig. Ingen verksamhet pågår dygnet runt som jag kan, rikta ett skrik till om det skulle behövas.
”Lås dörren om dig”, var det första tips jag fick.
Jag har aldrig hållit dörren låst tidigare och olustkänslan smyger på.
”Här kan jag bli ihjälslagen i lugn och ro”, tänker jag.
”Lås dörren om dig”, blev andra tipset jag fick.
Jag låser dörren.
Sneglar mot handtaget och rycker till när det knackar.
”Bra, att du har låst dörren”, säger besökaren.
Det är mörkt när jag lämnar kontoret och jag är nojrädd när jag går mot bilparkeringen. Den stora mannen med huvan över huvudet som stod på andra sidan gatan tidigare, vart tog han vägen? Nog är det himla mörkt, är det någon bakom hörnet?
Nästa dag på kontoret känner jag mig ensam. Jag fantiserar om en hamster, en guldfisk eller allra helst en undulat.
Jag har dörren låst.
Så reser jag mig, går till dörren och låser upp den. Jag sätter mig vid skrivbordet. Rädslan är borta.
”Lås dörren, sätt in ett titthål och en säkerhetskedja”, säger nästa besökare och berättar en rad historier och nickar mot det sönderbrutna brev-inkastet.
”Nä”, säger jag,” dörren ska vara öppen”.
Det behövs lite för att trigga våra känslor och det behövs lika lite för att få stopp på dem.
”Hörde att du flyttat”, säger mannen som lite tveksamt tittar in genom dörren.
”Välkommen, kom in”, säger jag.
Vi pratar en stund, han frågar när det ska vara invigningsfest och så far han upp från soffan ”vi ska fira nu”, säger han och ångar iväg. Han kommer tillbaka med en kompis. Ur jackärmarna låter han apelsiner rulla fram, vi har apelsinfest och pratar.
”Säg till om du får några problem”, säger duon när de går.
Jag ler i ansiktet och jag ler i hjärtat.
Välkommen till det nya kontoret, tipsa eller kom förbi och snacka, precis som ni gjorde i den förra lokalen. Är jag på plats garanterar jag att dörren är öppen när du kommer. Ibland är trygghet en öppen dörr.
Har du några känslor som du inte vill ha? Gör dig av med dem omedelbart, de gör dig ingenting gott och livet ska vara mer gott än ont. Lämna skiten på ett eller annat sätt. Nu.