Skulle du fråga närmast sörjande om mina mindre gulliga karaktärsdrag är bristande ordningssinne och planeringsförmåga två lågoddsare. Jag har hört sådana beskyllningar. Nog kan det hända jag varit ute i sista minuten ibland. Kan även ha strött en och annan ägodel omkring mig i världen. Men nu vill jag rentvås från anklagelserna. Nu är tid för upprättelse.
I vår sattes jag i stridsberedskap. Med släkten bosatt i Norrbotten är det oerhört sällsynt att någon hänger bybakta frallor på dörren eller tigger om en spontan tête-à-tête med Stenberg junior. Därför kräver två månader som gräsänka i Stockholm sin dirigent. I mitt dagliga redaktörsvärv planerar jag och bygger flera timmar långa, direktsända tv-program där inte en enda minut lämnas åt slumpen. Min födkrok är att vara insatt i varje detalj ner på kommateckennivå. Utan struktur blir sändningen pannkaka. Därför visste jag det belackarna aldrig sett. Att jag har det i mig, ordningssinne. Fokuserad på uppgiften som en sprinter inför en OS-final gjorde jag mig redo för åtta veckor som ensamstående förälder. Redaktörshjärnan gick i spinn fortare än en gris blinkar. Förstärkning kallades in genom utskick av körschema och datum då barnomsorgen behövde backas upp av trupperna. En av mina vänner (hon räknas till belackarna även om hon aldrig låtit det ploppa ut ur sin rosenknoppsmun men jag vet att hon tänkt mörka tankar om min planeringsförmåga) sade sig bli så tagen av min ordergivning att hon var i behov av en pilleknarkare.
Knappt hälften av min mission är gjord. Jag lämnar och hämtar på förskola, tvättar, diskar, bygger kojor, tröstar, sjunger, plockar, läser och blåser såpbubblor tills truten domnar. Jag väljer strider, badar, nattar, sköter eget arbete samt lagar och handlar mat. Det sistnämnda en klar psykbrytsfaktor. Jag hatar stormarknader och inköp av mat. Mol allena kan jag härda ut om jag får beta av en lista. Tjopp tjopp, geschwint! Men att handla med en tvååring som finner nöje i att dra iväg på egna äventyr är knäckande. Igår packade jag kassar med svetten rinnande längs kroppen. Den lilla stirrade mig stint i ögonen, flinade och drog som en avlöning. Hon återfanns i en djuraffär grävande i en säck hamsterfoder. Jag gjorde ett trött försök att förklara att vi måste samarbeta:
– Tillsammans, förtydligade jag.
– Bisammans, upprepade dottern leende.
Jag tror hon fattade att morsans ork var på upphällningen. Min präktighet stod mig upp i halsen när jag vispade pannkakssmet, dammsög och vårdade fucking tomatplantor som en tioarmad bläckfisk. Jag mindes somrar då det enda som behövde planeras var rutten för var årets chartershots skulle sänkas och förhoppningar om oskyldiga semesterhångel. Sen fulgrinade jag för att ingen tog över när läggningsproceduren blev ett övertrött kaos. För att ingen säger ”sov du, Anna” när hjärtebarnet vaknar före fan en lördag och vill sjunga Lilla snigel.
Två månader går fort. Ofta tänker jag på dig som drar lasset på heltid. Ensam. Jämt. Hälften så mycket effektivitet, ömsinthet, lojalitet och fokus borde vara varje arbetsgivares våta dröm. Glöm inte att fira ibland. Vid midsommar sprättar jag korken på en välkyld flaska märkt mother of the year. Ibland får självbelåtenheten vara fullständigt gränslös. Det är okej.