Där ute på Porsön byggs ett monument över allas vår längtan att bli sedda, säger den ännu okyssta 20-åringen, servicetekniker 1314 Emma Johansson, den första som fått jobb i de jättelika plåtskjul som nu byggs och beskrivs som en kommunal framgång.
Det är Isa Chens Lilla Augustpriset-nominerade novell som är grunden för denna pjäs riktad till en tonårig skolpublik. Men den går hem också hos den publikdel som levde tonårsliv långt innan datorer, internet och Facebook blivit en del av livet, inte bara var dag utan var timme.
Det handlar alltså om ensamhet eller egentligen om samhet. Isa Chen leker med ordet och dess förleder, konstaterar att egentligen är hon ju inte ensam även om hon inte är tvåsam och okysst. Hon har ju föräldrar syskon, mormor, morfar och alla de där andra som finns där. Men så återstår i alla fall det där riktiga tvåsamma, en pojkvän, det som ska lösa allt.
Hur fan ska man göra för att bli älskad? Bli lite tittad på, lite klämd på, lite utnyttjad va? är den fråga som Emma Johansson ställer till publiken. Och hennes Avatar där på nätet ställer ständigt om hennes Facebook-status, ensam eller inte ensam. Och så ständiga mobilsamtal och sms med kompisen och mamma.
Men så slår servicetekniker 1314 Emma Johansson av sin dator och mobiltelefon, finner att ensamheten också kan vara skön.
Skildringar av ensamheten är ingen bristvara i litteratur och scenkonst, men här känns det välgörande nytt när det spelas upp i en vardag som stigit in i cybervärlden. Pjäsen talar till publiken omedelbart, rättframt, och ibland också välgörande humoristiskt. "Vill du bli min tungskrapa?" år väl ett fint frieri. Så det blir, gudskelov, aldrig gråtmilt om ensamheten.
Det är ett rappt manuskript som Maria Åberg hanterar så fint under den dryga halvtimmen. Hon behärskar scenen i den elegant komponerade monologen som också blir till en dialog med den egna Facebook-avbilden på den stora bildskärmen. Det är en genial scenografi. Redan nu får vi en inblick i Facebooks blivande serverhallar.
Det här är vårens teaterhändelse i Norrbotten och det är bara synd att den vuxna publiken går miste om den. Undantaget var urpremiären i Luleås egen intima teater, men så var den också fylld till nära nog sista plats.