Peo Rask gör i en recension tummen ned för en nyutkommen antologi, "Svensk poesi". Detta för att den enligt Rask anlagt ett storsvenskt perspektiv och förbisett nordsvensk poesi.
Det kan finnas anledning att vara kritisk till urvalet, men Peo Rask är ute i ogjort väder när han anser att tornedalingen Antti Mikkelinpoika Keksi skulle ha varit med. Keksi diktade på finska och tillhör därmed den finskspråkiga litteraturen.
Att det ”svenska” i titeln inte handlar om nationalstaten Sverige, utan om svenska språket, visas också genom att antologin har gett stort utrymme åt den finlandssvenska poesin. Där finns bland annat F.M Franzén född långt uppe i norr, Uleåborg. Förvisso saknas ändå viktiga namn från Finland. T ex Lars Huldén borde nog ha fått plats, men det är en avvägningsfråga. Viktiga namn från svensk botten fattas. Där finns inte Tage Danielsson, inte konkretisten Åke Hodell och många andra företrädare för den nyare och nyaste poesin.
Däremot kan man undra hur det kan komma sig att Rask inte kommenterat att Folke Isaksson från Kalix och Lars Bäckström från Luleå inte getts plats. De borde ha funnits med när svenskspråkig poesi presenteras. Men att döma ut antologin som storsvensk med argument som att Keksi och Rose-Marie Huuva inte finns med gör att kritiken knappast kan tas på allvar söder om länsgränsen.
Min kritik vad gäller det bristande nordliga perspektivet kvarstår.
Antti Mikkelinpoika Keksi (Anders Mickelsson Keksi) skrev på tornedalsfinska, ett språk som är starkt rotat i den norrbottniska litteraturen. Sålunda räknas Keksi självfallet in när norrbottnisk litteratur diskuteras. Och borde även göras så vad gäller svensk poesi.
Självfallet kunde jag ha gett fler exempel än Keksi och Rose-Marie Huuva. Men det hade inte mildrat kritiken. Snarare tvärtom.