Det handlade om rättshaverister, och om hur vi andra, i olika positioner och situationer bör bemöta dem.
Vad är en rättshaverist? Någon som sett sitt skepp gå i kvav mot alla blindskär som samhället har underlåtit att sätta ut på kartan. Men när det händer då vet man. Bli utförsäkrad, men fortfarande vara sjuk. "Inga kliniska fynd", "Hej då!". Kämpa mot försäkringsbolag och småstilta paragrafer. Se sin polisanmälan läggas till handlingarna, av en samhällsekonomiskt effektiv åklagare. Bli lurad på Blocket. Bli felbehandlad i vården och få höra att vi har den bästa vård vi kan få. Bli utgallrad på biblioteken (sorry...personliga vendettor...)
Vägen till att bli rättshaverist kan vara lång eller kortare, beroende på vad man råkar ut för, och upptäcker att "samhället" inte hade vare sig skyddsnät eller fallskärm.
Så här långt i krönikan så kan det vara uppenbart att rättshaveristen i de allra flesta fall inte är en från början privilegierad människa. Klass-systemet i Sverige är inte avskaffat om någon trodde det.
Experten i TV sade något som jag inte kan släppa. Haveristen, som är, eller upplever sig vara, så oerhört sviken av systemet, söker sig fortsatt till samma system, för att få upprättelse. Och det var där den kritiska massan i mina egna tankar uppnåddes. Kulturarbetaren är också en haverist. I den mån vi, eller de, litar till att skattemedel, utportionerade av stat, landsting och kommun, ska uppfylla våra önskemål och vara en stötta för oss. Och när inte "de" gör som "vi" vill, så uppstår frustration. Men vem ska "vi" vända oss till?
Kulturpolitik är formad i politiska och tjänstemannakretsar, och det finns knappast något att angripa i de högt ställda målen. Men i de offentliga manifesten finns inget som säger att "vi" måste få som "vi" vill. Och däri ligger paradoxen. Det offentligas kultur bygger på frilansarna, men måste inte i slutänden ta hänsyn till dem. De frilansare som då vill vara smidiga i systemet gör projektansökningar som uppfyller kulturmålen. De som inte vill, men kanske önskar något, kan bli strandade på kulturhavet, kanske t o m ensamma på en öde ö.
Av hävd har "kulturarbetaren" ingen månadslön och ingen herre. Av hävd har kulturadministratören bådadera. En naturlig motsättning finns därför mellan dem. När det inte går som "vi" vill, måste vi gnälla. Och vem gnäller vi på. Cirkelresonemanget är fulländat.
Hur kommer vi då ur denna gordiska knut? Sköta sig själva och skita i andra, kan vara en väg. Vara kulturpolitiskt korrekt en annan. Vem skriver vi för? Vem skriver vi musik för? Vem gör vi konst för? Men glöm inte att även ett kulturpolitiskt uppror kan vara korrekt.