I programmet till kammaroperan Stilla min eld skriver operachefen Tomas Isacsson att operan ”baserar sig på en verklig händelse. En tabloidsuccé som de flesta av oss hört talas om och säkert förfasas över.”
Nej, Tomas, vi är många som inte känner till historien eller ägnat tid åt att förfasas över den. Så för oss hade det varit välkommet med en introduktion till operan, ett synopsis i programbladet. När och var operan utspelar sig får vi inte veta.
I början av första akten får vi veta att Tetrapak-arvingen Hans Kristian Rausing avskyr tetrapaken då dessa inte likt mjölkflaskan kan diskas och återanvändas. Detta illustreras med en tetraförpackning som är helt vit utan något som helst innehåll eller identifikation. Den är bara en kuliss.
Precis så kulissartad känns hela förställningen. Hans Kristian Rausings känsloliv som vi, publiken, skall få utforska berör inte. Det hade berört ännu mer om vi istället för en levande miljonär och hans döda hustru rört oss med fiktiva figurer. Och när man i andra akten sjunger om likmaskar i Eva Rausings ögon känns det mer som billigt effektsökeri än någonting annat.
En av kompositörerna säger i försnacket att musiken som skildrar när Hans Kristian Rausing var hög, är glad musik för då var han glad. Hur vet man det? Om operan istället hade handlat om en fiktiv karaktär hade sådana konstnärliga friheter inte spelat någon roll.
Fredrik Högbergs musik och Nicolai Dungers sånger är genomgående mycket bra. Det är välskrivet och för handlingen framåt på ett naturligt sätt. De passar fint ihop med Kerstin Gezelius och Alexander Onorfis libretto.
Anna-Maria Hellsing är en driven dirigent och Norrbotten NEO har sällan låtit så här bra.
Barytonen Linus Börejson i rollen som Hans Kristian Rausing är ett fynd. Hans diktion är perfekt. Annie Fredriksson som sjunger Eva Rausing och Seyla har tyvärr en alldeles för ljus mezzosopran och det är bitvis svårt att höra vad hon sjunger. Textmaskin hade varit väl på sin plats.
Tenoren Wiktor Sundqvist i rollen som knarklangaren Gurung gör ett riktigt trovärdigt skådespelarporträtt. Även sopranerna Teresia Bokor som hushållerskan Imme och Mette af Klint som Diwita är bra.
Kristoffer Steens regi och Linus Felboms ljusdesign och scenografi är magisk enkel rakt igenom. Där fungerar det kulissartade. Alltid något.