Svensk högsommar. Svalorna flyger högt. Allt är lugnt och stilla. Under natten till fredag gjorde Israel en markoffensiv in i Gaza. Under förevändningen att förstöra Hamas underjordiska tunnlar besköts bland annat ett sjukhus. En svensk aktivist, som agerade mänsklig sköld, vittnade om uppmaningar från israeliskt håll om att evakuera. Men patienterna var inte i tillräckligt gott skick för att kunna flyttas. Strax efter det öppnade Israel eld.
Det är hundratals mil härifrån till Gaza. Jag har aldrig varit i närheten av en exploderande bomb. Jag har aldrig sett ett barn dö av splitterskador. Men trots det, och trots att Sverige är så tyst och stilla i världen, så kan jag höra dem skrika. Jag hör deras röster, hör explosionerna – hur kan någon undgå att höra? Oskyddade mot den israeliska krigsmaskinen. Över 350 palestinier har dödats hittills. Enligt Unicef var minst 73 av dem barn. Men Sverige är tyst och stilla. Från Reinfeldt hörs inte ett ljud.
Min Facebook-feed svämmar över av delningar av artiklar om Israels terror. En bekant skriver att hon precis sett en fruktansvärd skräckfilm. ”Tänk vilken lyx,” skriver hon, ”att ligga och vara rädd för japanska monster, istället för att befinna sig i Gaza i natt”. Inlägg fyllda av medkänsla och ångest över att ingen säger ifrån. Vrede. Men från Reinfeldt hörs inte ett ljud.
Jag försöker googla. Reinfeldt + Gaza. Prova olika sökord för att hitta ett fördömande. En kommentar. Åtminstone en tweet. En ledsen smiley. Kanske letar jag för dåligt. Men hur mycket ska jag behöva leta?
På lördag kväll kommer det. På regeringens hemsida. ”Vi ser en upptrappning i Israel och Gaza som är ytterst oroande. Båda parter måste nu genast bidra till ett eldupphör så att vi kan få ett slut på våldet och lidandet för civilbefolkningen.”
Äntligen har vår statsminister sagt vad han tycker! Vad Sverige tycker. Ändå känns det märkligt tomt. ”Ytterst oroande”. Och ärligt talat, är det möjligt att uttala sig tommare? Folk dör! Detta händer NU. Människor ligger och förblöder på gatorna. Ambulanserna tillåts inte komma fram. Israel bombar sjukhus. Israel skjuter ihjäl barn. Igen.
En ensam människa har inte mycket makt att påverka. Vi gör vad vi kan ändå. Demonstrerar. Skriver. Försöker bistå. Men vi har ju faktiskt folk som kan göra något. En regering. En statsminister. Med större inflytande och därmed ökad chans att förändra.
För Sverige ska inte vara tyst och stilla. Får inte vara tyst och stilla. Ska inte haspla ur sig pliktskyldiga plattityder. Israel är barnamördare och det behöver sägas. Det måste sägas så det hörs. Det är det minsta vår statsminister kan göra. Det minsta. Allt annat är ett svek.