Reidar Jönssons barndom i Skåne och Småland rymde oerhört mycket saknad och övergivenhet: fadern var sjöman och oftast till sjöss, modern hade svår tuberkulos med många sanatorievistelser. Hon dog när han var tretton år men hann ge honom ett brinnande intresse för böcker, hämtat från sanatoriebiblioteken. Man ser henne med sjuksängen full av böcker.
Reidar “läste världslitteraturen utan att förstå mycket” men ville undersöka “vad det fanns i böckerna som var mer intressant än jag”. Detta att känna sig övergiven av en svårt sjuk förälder blir ofta till ett flerdubbelt trauma av faktisk övergivenhet, tabu mot ilska över detta och inte sällan egen skuld för att känna denna övergivenhet och inte kunna hjälpa i sjukdomen.
Man kan säga att hela hans författarskap utgår från denna situation, späckat med minnen från de sju sjömansår han flydde till som fjortonåring. Samhällskritik och psykologisk reflektion i olika andelar, detta blev hans signum, liksom en furiös intensitet i berättandet, som om han försökte tala sig bort från en grundläggande smärta. Så förklarar han själv att han hela tiden skrattar när han borde gråta och där har vi den tragikomiska, drastiska ton som är så utmärkande för honom i böckerna.
Romandebuten kom med "Endast för vita" 1969 men genombrottet i Sverige var kanske "Emilia, Emilia!" 1972, där han porträtterar sin “småländskt” drastiska mormor. Den gick upp som pjäs på Unga Klara 1976 och det var väl där hans dramatikerkarriär började.
Jag erinrar mig särskilt "Levande Livet" från 1976. Den var ett märkvärdigt kammarspel, som av en arbetarklassens Ingmar Bergman, med misslyckad avskedsfest för hockeyproffset Hasse som ska skära guld i Kanada som ram; allt utspelas under några timmar och vindlande dialog och inre monolog avslöjar familjemedlemmarnas avund, självosäkerheter, tillkortakommanden inför brukssamhällets stenhårda klasstruktur. Hasse som ville slå sig fri från att bli köpt av bruket i livsfarligt arbete med att rensa smältor och få silikos och cancer, han höll istället på att bli uppköpt av proffshockeyligorna.
Finns det något samband mellan detta tema och Reidar Jönssons senare dramatikerkarriär i Hollywood som manusförfattare, den del av hans liv som omges av en viss mystik? Så som Jönsson lever sina romaner och skriver in sitt liv med viss förvrängning i böckerna kan jag tänka mig det. Var det bara en tillfällighet att han träffade kompanjonen och filmaren Lasse Hallström som gjorde berömd film av "Mitt liv som hund 1987"? Skrönan om arbetargrabben Hasse som for till Kanada gav troligen inspiration till författarens egen märkliga karriär, så tänker jag.
Efter "Mitt liv som hund" kom "En hund begraven" 1988 men sen tog det 22 år till trilogins tredje del "Hundens paradis". Hela tiden skrönor från ett kringflackande liv mot ett ovanligt noggrant psykologiskt betraktande. Fast "Hundens paradis" utspelar sig nästan helt i en dröm – ett knep som åtminstone i Sverige kräver sin Jönsson.
Nu är hundmetaforen övergiven och pensionären Jönssons nya bok heter "En god man". Det märks att “svenska deckarundret” smittar av sig. Av klassanalys finns möjligen kvar att den gode mannen på olika sätt utnyttjar östermalmsfruar, annars blommar det drastiska ut i full grotesk. Gode mannen förvarar sitt omsorgsobjekt i frysen (dock utan att ha mördat henne). Hon plockas till sist upp i sin favoritfåtölj, huvudet bryts av och kastas ut i snödrivan. Det är groteskeri och burleskeri för hela slanten. Jag saknar lite den motvikt som alltid fanns förr hos Reidar Jönsson.