Retoriken tog henne till barocken
En av Matteifestivalens karameller är konserten med Norrbotten Neo under ledning av gästande violinisten Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch. Hon har väglett kammarensemblen in i barockens värld, nu när de fått en uppsättning instrument för tidig musik.
Foto: Robert Lundberg
- Jag spelar alla stilar men är mest känd inom barocken. Där är det lätt att bli utsedd till specialist eftersom vi inte är så många som studerat den ingående. Egentligen gillar jag tidig romantisk musik allra mest och så tycker jag om att leda orkestrar i klassiska symfonier.
Att barocken ändå kommit in i hennes musicerande för att stanna beror på att hon inte behöver analysera den, säger hon.
- Jag tilltalas inte av den abstrakta sidan av musiken. Det var sambandet mellan text och musik, retoriken, som tog mig till barocken.
Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch är född och uppvuxen i Sotkamo, ett litet samhälle i mellersta Finland, vid östra gränsen, nära Kuhmo. Där har hon och hennes familj nu ett fritidshus, men de är bosatta i Kraków. Hennes man, violinisten Zbigniew Pilch, är polack.
- Vi är alla vår egen lyckas smed. Jag tror inte att bakgrunden bestämmer livet, speciellt inte nu när social klass inte är avgörande för framtiden. Jag kommer inte från en artistisk hemmiljö, utan började spela violin som nioåring för att skolan jag gick i köpte in 20 violiner det året. Efter två månader var tio elever av 20 kvar och till våren var det bara jag som ville fortsätta.
Däremot har hon alltid sjungit för alla som velat höra på och hon har länge sjungit i körer som vuxen.
- Jag är inte violinist i själen, utan först och främst musiker.
Hon beskriver hela sin musikerkarriär som en slump. Det var inte hon själv som bestämde att hon skulle bli solist och heltidsmusiker, inte hon som valde instrument heller. Men där hon växte upp märktes det om man var annorlunda i något avseende. Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch blev sedd av lärare som uppmuntrade föräldrarna att låta henne utveckla musikern i sig.
- Det kom en underbar musiklärare till vår skola. Han var totalt hängiven och gav av sin lediga tid för att vi skulle kunna spela i stråkorkester, kammarorkester, folkmusikensembler och turnera. Varje första maj gjorde vi något gemensamt med militärens blåsare. Det var en lyx för mig som inte hade någon bakgrund alls i den klassiska musiken.
Denna lärare, Olli Kuusoja, övertalade Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch att spela ett examensprov för Sibeliusakademins jury när hon bara var tolv år. Han följde med henne på tåget fram och tillbaka till Helsingfors bara för att han tyckte att hans vänner där borde lyssna på henne. Det gick galant och när hon började gymnasiet som 15-åring studerade hon två dagar i veckan i Helsingfors, vid Sibeliusakademins ungdomsavdelning.
- Jag tog nattåget till Helsinki, studerade under dagen, och tog nattåget tillbaka på kvällen. Jag var ledig bara en dag i veckan, det var hektiskt. Till slut föreslog min lärare att jag skulle flytta dit.
Livet blev lättare på många sätt, men också svårare. Och hon är övertygad om att flytten var avgörande för att hon alls blev musiker.
- Om jag stannat hemma hade jag nog varit en sjungande skohandlare, det var mitt drömyrke när jag var ung. Vad jag saknat är att undervisa små barn, jag har alltid älskat barn, men det går inte att vara musiklärare när man reser så mycket som jag gör.
Hon var också en sportig typ och tyckte om både att arbeta med händerna och att dansa. Än i dag kan det i vissa stunder hända att hon beklagar att hon inte blev sångare.
- En violin kräver allt, all tid man har. Det är det värsta med det här instrumentet, eftersom det blir svårt att underhålla andra intressen. För en sångare eller blåsare är det tvärtom, de kan inte hålla på hela tiden eftersom det är förkastligt rent fysiskt.
För sju år sedan blev Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch mamma. När sonen föddes tog hon chansen att minska på åtagandena som gjorde att hon var på resande fot två tredjedelar av året.
- Att få barn var som en ny frihet för mig. Jag stannade och tänkte efter, omvärderade mitt arbete. Orkesterturnéer slutade jag helt med och jag kommer nog aldrig tillbaka till dem. Jag trivs med att arbeta mer oberoende av andra.
Fotnot: På grund av pressläggningsskäl kommer recensionen av Matteifestivalens uppsättning av Don Giovanni att publiceras i lördagens tidning.
Så jobbar vi med nyheter