Det var vildängen utanför fönstret, som sträcker sig ner mot älven och skogen, som fick Angelina Hjelm att fastna för det lilla röda Per Albin-torpet i Lillpite.
– Jag for hit, tittade på det, satte mig på trappan och det var en jättefantastisk dag i augusti. Solen gassade, det var fantastiskt ljus och det var alldeles tyst i byn just den dagen. Jag tittade ut över tomten och blev så otroligt charmad av den, det här vildvuxna och orörda.
– Ingen torftig, torr gammal gräsmatta utan en riktig vildäng full av örter och blommor och, som jag såg, mat och medicinalväxter.
Angelina, som är trädgårdsmästare, åkte hem och berättade om huset för sin sambo Robert, men för honom var det inte lika lätt att ta det till sig.
– När jag kom hit var det en ruskig regndag. Husets utsida har vi ju inte börjat renovera än så jag såg ju det och så såg jag ju bara invärtes, i ljuset, så jag blev inte lika charmad, säger Robert och skrattar.
– Men jag såg ju också möjligheterna med den här fantastiska tomten.
Angelina beskriver det som lite av ett impulsköp när huset sommaren 2012 blev deras. Hela den hösten renoverade de huset tillsammans.
Men för dem har renoveringen av huset hela tiden handlat om långsiktighet, eller som Robert uttrycker det, att ”lämna ett arv till andra människor” och därför har de valt att renovera sitt hus ”så giftfritt som möjligt”, säger han.
De har medvetet valt bort material som innehåller formaldehyder och flamskyddsmedel, till förmån för linoljefärger och papptapeter som har ”så lite färgpigment som möjligt”, berättar Angelina. Allt för att undvika onödiga kemikalier. För dem har det med ”stolthet och integritet” att göra, berättar Robert.
– Om vi skulle göra på något annat sätt skulle det medföra negativa konsekvenser, säger han och förklarar de negativa konsekvenserna som en kedja av händelser där inte bara han som konsument drabbas utan även de som framställer materialen.
– Hela behandlingskedjan av materialen är ganska giftig också, från utvinnande till försäljning i butiken till dess att man sätter det i hemmet.
Angelina fyller i:
– Nu vet vi att det är bivax och linolja på golven, det är linolja, cellulosa och talk i väggfärgerna och takfärgerna. Det är papptapeter med cellulosalim på väggarna, det är linoljefärg på köksskåpen. Det är inte en hel innehållsförteckning med femtio olika komponenter som vi inte har någon aning om vad det är och som vi inte har någon aning om hur de kommer att påverka oss i det långa loppet och som vi vet utsöndras i en varm boendemiljö.
Hon menar att de bara genom att ”utesluta den onödiga överdriften av tillsatser” har förenklat sin renovering eftersom de använt material som de ”känner igen” och ”kan ta ansvar för” i längden. Men deras förhållningssätt gäller inte bara renoveringen, utan i det är även maten en viktig del.
– Om vi inte förstår vad det står på innehållsförteckningen; köp det inte. Gå på det enkla, rena som du förstår och allra helst, som vi gör härute, odla din egen mat.
Har det varit dyrare att renovera giftfritt än om ni skulle använt vanliga material?
– Nej, säger Angelina.
– Tvärtom, säger Robert och Angelina fortsätter:
– Det är ju väldigt speciellt med linoljefärger och linoljevaxer därför att de är så otroligt dryga. De kostar lite mer vid inköp men en linoljefärg täcker ungefär fyra gånger så mycket yta som en vanlig färgburk så det går på ett ut. När det gäller större material som isolering är det ju en mindre marknad än så länge. Då är det nog lite dyrare men i det långa loppet kommer vi nog att tjäna igen det många gånger om och framför allt på vår hälsa.
– Det ekonomiska incitamentet finns ju där också. Man kan få samma funktioner uppfyllda giftfritt och det kostar lika mycket eller mindre än giftiga alternativ, säger Robert.
De senaste tio, femton åren har maten och vad vi äter stått mycket i fokus. Tror ni att detta att renovera giftfritt är nästa stora grej?
–Absolut, helt klart, det vi ser nu är bara början. Går du in i framtiden på ett hållbart sätt så är det omöjligt att ta ett kliv tillbaka, säger Angelina.
– Jag tror även att det håller på att ske ett paradigmskifte. Man går ifrån att vara rädd för att göra någonting som är farligt för mig själv till att istället göra någonting för att man vill, för att det känns givande, självklart och kreativt, säger Robert.