När Ronny Eriksson spelar på hemmaplan blir det naturligtvis fullt hus. 464 stolar och bara någon enstaka stod tom när denne store underhållaren steg in till tonerna av helikopterbuller. På scengolvet ett oljefat med brasa, ett militärt kamouflagenät och så en sittlämplig låda. Kanske med ammunition?
Fast egentligen behöver inte Ronny Eriksson någon extra ammunition. Han bär med sig så det räcker. Sedan har han utomordentlig musikalisk uppbackning av Benneth Fagerlund på piano och Martin Tallström på gitarr.
Den här gången börjar Ronny Eriksson med lite nostalgiska tillbakablickar, till barndomsbyn vid Lule älv och alla märkliga existenser som han mött i barnaår och ungdomsår och som fött berättelser.
Ronny Eriksson är en riktig berättare, inte bara en humorist. Han berättar om folket och om de som bestämmer, han får publiken att skratta sig inkontinenta men utan att skämten hamnar just där, under bältet. Han är en uttolkare av samtiden och håller upp den i skrattspegeln, reflekterar över tillståndet i den lilla och den stora världen, stundtals giftig mot makten men utan aggressivitet och plumphet. Och det känns så bra.
Under första akten undrar man om Ronny Eriksson, den nu lite upp i åren komne, villa göra något retrospektivt, för det handlar om förfluten tid, inte om våra dagar. Han berättar om bandet han skapade och gav namnet Eugen Sandbergs trio, efter den kände spionen Bergling, om hembyn som rent statistiskt hade noll invånare enligt Statistisk årsbok, om "kavaj", det första ordet han lärde sig, om mannen som knöt fast livlinan i bilen dragkrok när han skottade det höga taket, om hårda norrbottningar.
Mitt i det förflutna så får vi höra "Caremas slödder" och vi anar att lillpojken Eriksson nog kommer att växa sig stor och bli grå om tinningarna innan föreställningen är över. Det blir han också redan i början av andra akten när han stiger in i dagspolitiken och ger sig på partiledarna. Denna gång med en viss förkärlek för Annie Lööf, ledaren för ett parti som bara blir mindre och mindre.
- Finns det någon centerpartist här i kväll? ropar Ronny Eriksson ut över publikhavet och han får inget svar.
Han liknar Annie Lööf med sagans Annika, den lillgamla och prudentliga, när andra beskrev Lööf som politikens Pippi Långstrump efter partiledarvalet.
Ronny Eriksson tar itu med privatiseringen av det allmänna, hur politikerna vill leka affär med våra gemensamma tillgångar. Då förvandlas patienten till kund och erbjuds ett extrapris om också det andra benet amputeras. Rent logiskt bör också ambulanserna döpas om till kundvagnar.
Piteå är en av Norrbottens rödaste kommuner och kanske är det därför publiken klappar händerna entusiastiskt när Ronny Eriksson sjunger sin kampsång för Moderaterna med titeln Det måste löna sig att vara rik.
Det är många som får en släng av den Erikssonska sleven, även utanför de politiska leden och det träffar hela tiden rätt för denne reflekterande humorist. Och han ropas in för extranummer, flera gånger, och vi finner hur vi plötsligt, utan att vi tänkt det, sjunger med i hans gamla dänga Det går åt helvete i alla fall med våra drömmar och där vi hamnar likt förbannat i Hudiksvall och inte i Paris.
Paris-drömmar må vara, men det är bättre att se till att hamna på någon av Ronny Erikssons föreställningar. Det blir många sådana i Norrbotten och roligare än Ronny Eriksson i högform kan det just nu inte bli på det nordligaste länets scener denna höst.