Helikoptrar hovrar över staden, folk försvinner plötsligt utan förklaring och ett grannhus töms över en natt på folk. Liknande scenarier har Peter Fröberg Idling undersökt i sina böcker om kommunismens Kambodja. Men hans senaste roman ”Julia & Paul” är en isande vision av ett alternativt Sverige, med utgångspunkt i 1917 års hungerkravaller och Seskaröupproret. Vad skulle ha hänt om landet tagit en annan väg än den reformistiska välfärdsstatens?
Redan under arbetet med ”Pol Pots leende” funderade han på hur distansen till händelserna påverkade de svenska läsarna.
– Jag provade att förflytta förloppet till en svensk kontext, med Röda svenskar i stället för Röda khmerer och att Eskilstuna intogs i stället för Kampong Cham. Det blev inte bra, så jag strök det. Men det blev ofrånkomligt att tänka på hur det skulle ha gått till i Sverige, säger han på telefon från Frankrike, dit han tagit sin tillflykt med familjen den första veckan som boken får recenseras.
Peter Fröberg Idling gäckades av två bilder: en kvinna med sina barn i ett soligt skogsparti och en båt till havs i stiltje. Bitvis närmade han sig skildringen av småbarnsmamman Julia, som sköter barnen medan maken Paul befinner sig ute till havs, på ett hemligstämplat uppdrag. De kommunicerar brevledes, med rader av halvkvävd oro och längtan som blir lästa av ”Kontrollbyrån”.
Tiden i romanen är som en blandning av nu och då: där finns både ”barnkrubbor” och skyskrapor. Samhället beskrivs knapphändigt, men skymtar fram i bilder av arbetsrotation, kollektivkök och delade garderober. Sparsamheten är medveten.
– Om man skriver en kontrafaktisk berättelse och närmar sig det som science fiction måste man beskriva samhället. Då skulle jag behöva ägna mycket tid åt bara själva miljön och jag var mer intresserad av de här två personerna i det här samhället, förklarar Peter Fröberg Idling.
Han skyr styltiga förklaringar och ville snarare skapa ett fönster mot ett annat slags samtid. Det är det bekanta han vill lyfta fram. Han funderade på hur en helt vanlig dag i Pol Pots Kambodja kunde se ut.
– Att folk blev hämtade och skjutna var bara korta sekvenser i en vardag.
Julias stora bekymmer är det livspussel som verkar närmast modernt. Men att kvinnorna står med ansvaret för hem och barn efter en revolution är också typiskt, menar Peter Fröberg Idling och nämner Sovjetunionen vars inledande ambitioner om kvinnans frigörelse blev ”en ond dröm”. Precis som i Nazityskland tvingades de in i rollen som barnaföderskor och mödrar.
Ansvaret för barnen tär på Julia, de är både hennes styrka och dagliga prövning. I ensamheten söker hon tröst hos en till synes harmlös samtalsförening och den dynamiska väninnan Kata.
Med två egna barn är Fröberg Idling själv bekant med föräldraskapets utmaningar.
– Jag inspireras varje dag, säger han skämtsamt men blir snart allvarlig:
– När man skriver och det förhoppningsvis ska bli relevant för fler handlar det också om att man måste söka sina smärtpunkter. Och att man skulle bli ifråntagen sina barn är väl just en sådan mardröm, säger han med en av sina många litterära referenser: i Steve Sem-Sandbergs ”De fattiga i Łódź” ombeds judarna i ghettot att lämna ifrån sig barnen till tyskarna, trots att de flesta förstår vad som väntar dem.
Vardagens glädjeämnen och kärlek bildar också en grym kontrast till det totalitära samhällets logik, där minsta avvikelse kan kasta livet över ända. Repressionen är totalt godtycklig. Peter Fröberg Idlings dystopi är sprungen ur en del av den radikala arbetarrörelsens mobilisering – men han ser likheter i alla extrema ideologier, på både höger- och vänsterkanten.
– Min erfarenhet av revolutioner är att de ganska snart förlorar sin ursprungliga dynamik och i förlängningen övergår i ett nationalistiskt, repressivt projekt. Det handlar mer om radikalismen: att när den väl har förångats – oavsett vilka förtecken den har – så återstår något annat som har mycket lite med de ursprungliga impulserna att göra. (TT)