Rus av att rusa

Klockan är strax efter 18 och en klunga löpare rör sig ut ur den ormbergska skogen. Efter att ha joggat en kort slinga är de uppvärmda och redo för teknik på stadion. Löpgruppen leds av Runacademy IF, en förening som vill lyfta löpningen och finns över hela Sverige. Luleås grupp är den nordligaste. Just i kväll får de som vill komma hit och springa med Anna Lintzén och Annika Nilsson. Från och med hösten kommer de att träffas vid 15 tillfällen för att gå igenom olika sorters löpning och hur man kan tänka för att undvika skador, hitta glädjen, öka sin kapacitet och orka lägga i en ny växel.

– Jag och min man har jobbat som personliga tränare i flera år och jag har väl testat det mesta i träningsväg, säger Anna som helst springer i fjällen.

Nyss hemkommen från en 65 kilometers BAMM-upplevelse är hon fortfarande övertygad om att hon trivs bäst i terräng.

– Jag är ingen asfaltsnötare.

– Jag är tvärtom, i trail känner jag att jag kommer att bryta benen, skämtar Annika, som beskriver sig själv som en långdistanslöpare som gärna springer snabbt.

Hon har bland annat gjort En svensk klassiker, sprungit Stockholm Marathon och deltagit i triathlontävlingen Ironman två gånger.

– Mitt första lopp var Stadsmaran 2010, sedan sprang jag Luleå-Boden Marathon 2012 som jag gick och vann på en rätt bra tid. Eftersom det gick så bra så bestämde jag mig för att börja träna mer.

Gruset knastrar när löparna springer i väg med höga knän – en bra teknikövning för att öva upp drivet i steget. En stor del av löpskolningen handlar om att undvika en hård stöt i foten som går vidare upp i kroppen.

– Det kan man göra genom att landa på främre delen av foten, under kroppen. För att det ska bli skonsammare ska vi försöka ha tyngden på foten så kort tid som möjligt. Många har ett ineffektivt, skadebenäget sätt att springa på, säger Anna.

Annika håller med om att det är lätt att skada sig.

– Löpning är ingen snäll sport.

– Därför måste man springa på ett snällt sätt. Det är det vi vill lära ut, fyller Anna i.

Det är dags för intervaller, sexton stycken 20-sekunders med en lite längre aktiv vila i mitten. Genom att spurta kan man vänja kroppen vid ett ökat tempo. Anna blåser i visselpipan och löparna drar i väg. Borta vid kurvan stannar de och pustar ut i några sekunder.

Att springa tillsammans har många fördelar, bland annat en ökad trygghet – kanske främst för kvinnor.

– Jag känner mig ganska trygg här, jag tror att det är svårt att hinna överfalla någon utan att det kommer någon, det är så mycket folk i området. Men jag skulle inte ge mig ut ensam och springa i stan på kvällen. Jag tränar hellre i skogen på dagtid, säger Anna.

– Peppar peppar, det är därför jag springer med hund, säger Annika.

En annan vinst med att springa i grupp är det sociala.

– Man lär känna nya människor och kan hitta någon att köra pass ihop med. Gillar man att springa har man nog fler gemensamma intressen. Det är ett bra sätt att få nya vänner, resonerar Anna.

Efter passet är det dags för stretch. Vader, lår, höftböjare. På förfrågan går Anna och Annika igenom några rörlighetsövningar som passar innan en löptur. Fokus ligger på balans.

– Många löpare styrketränar ett ben i taget, det är ju sällan man har båda fötterna i marken samtidigt när man springer, kommenterar Annika medan gruppen gör några långsamma karateaktiga sparkar och avslutar med höftrotationer.

Känslan efter ett pass är en stor grej inom löparvärlden. Annika förklarar hur ”runners high”, som det kallas, känns för henne.

– Löpningen är en drog, den frigör endorfiner. Det är en speciell känsla, jag som håller på mycket med simning och cykling får den bara när jag springer. Ett bra pass ger en narkotisk kick – jag kan inte beskriva det på något annat sätt.