Det är inga himmelska känslor i rymdskeppet som år 2555 är på väg till planeten Vial. Snarare sorg och längtan tillbaka. Det är jordens två sista överlevare vi får följa mot ett resmål som är över 8 000 resdagar bort. Och resdagarna bli inte färre, för universum växer hela tiden.
Jorden har förintats av en ödeläggande miljökatastrof, och det handlar om en flykt för syskonen Gladys och Keaton. De talar om sin mamma, men hon steg av rymdskeppet, ut i rymden, när hon insåg resans längd, att resmålet inte kan nås då det mänskliga livet inte räcker till.
Så kvar är dessa två syskon och så stiger en tredje passagerare in, en rymdvarelse uppfattad ömsom som ett hot och ömsom som en tillgång när Gladys försöker styra rymdskeppet tillbaka mot jorden.
Det här är en science fiction-pjäs, men utan att göra rymden och rymdfärden lockande. Rymden är ingenting, bara tystnad medan jorden har miljoner olika ljud.
Sensmoralen i pjäsen är att vi måste vara rädd om vår jord. Vi kan inte börja om på någon annan planet. De två syskonen som övergetts av sin mor har också modet att försöka vända åter och försöka bygga upp den förödda planeten Jorden.
Det är ett bra manuskript den isländske regissören Hilmar Jönsson fått arbeta med och han når fram med denna avskräckande science fiction-historia och det blir bra teater. Bara en invändning: Varför ständiga mörkläggningar för att växla scener. Det blir för mörkt för många gånger.