Det var den 6 oktober 2011. Jag jobbade i en söt secondhandbutik och jag tror jag hade på mig en Iron Maiden tröja. Vad jag vet med säkerhet är att jag hade ställt larmet på mobiltelefonen för att inte missa något jag vet att jag aldrig skulle missa. Nobelpristagaren i litteratur skulle tillkännages och jag såg till att kunder och personal var knäpptysta. Det var dags för alla spekulationer att få ett slut.
Tomas Tranströmer. En poet. Jag minns att jag sprang in på kontoret och googlade, jag läste tidningarna och jag längtade efter Nobeldagen.
Året innan hade jag debuterat dubbelt som barnboksförfattare och poet. Jag var stolt att jag kommit genom nålsögat, ofantligt glad över att jag var en poet på papper. Inte för att pappret betyder särskilt mycket för själva skrivandet, det är ju bara att skriva oavsett, men för mig hade möjlighetens port öppnas, jag (av alla) hade liksom fått mikrofonen för att kunna tala högt. Tänka offentligt. Kanske påverka och förhoppningsvis hjälpa. Jag var poet!
I dagarna tog jag fram böckerna jag har av Tranströmer. Jag bläddrade igenom Samlade dikter från 1954-1996. Jag hade vikt av en sida i boken, Decemberkväll -72 ur Stigar från 1973.
Här kommer jag den osynliga mannen, kanske anställdav ett stort Minne för att leva just nu. Och jag kör förbiden igenbommade vita kyrkan
Så börjar dikten och han sägs ha skrivit om julbombningarna i Hanoi 1972, och det är klart, det är så typiskt av poeter att sätta ord på livets intryck och egna och andras dumheter, men framförallt på helvetet som pågår medan vi väntar på det som jorden skulle kunna användas till. Tranströmer var klok och jag tror han var lätt att förstå för de allra flesta.
I dagarna var jag in på Kungliga biblioteket och Libris. Mitt namn stod där. Så klart. Wennberg, Liz (1975-). Jag undrar vilket år som kommer stå efter strecket, och jag undrar om jag någonsin kommer att bli en läst poet. Jag kommer inte ens att uppnå en procent av Tranströmers storhet, men det räcker om någon minns att jag stod på deras sida, allt annat gott det för med sig kommer vara en bonus.
Den 26 mars 2015 dog Tranströmer. Han debuterade 1954, tjugoett år innan jag föddes. 1990 drabbades han av en stroke och afasi. Men det går inte att tysta en poet, inte ens efter döden inträffat. Tack och lov. Hans poesi kommer behövas till många generationer framöver.
Jag bläddrar hastigt i Den stora gåtan, Tranströmers haikudikter dansar över sidorna och jag stannar till på sidan 69:
När stunden kommervilar den blinda vindenmot fasaderna
Vila i frid, Tomas.
Liz Wennberg