Att ge en rättvis bild av Kiruna stadshus är inte enkelt. Denna imposanta byggnad, som snart ska ligga i spillror när gruvan äter upp den gamla staden, är så speciell för Kiruna, så speciell för Norrbotten, ja nästan speciell i hela Norrland, kanske speciell för hela Sverige. Få andra hus byggda under den andra halvan av 1900-talet har nått en sådan arkitektonisk status och väckt sådan folkkärlek.
Alla kirunabor har någon gång bokstavligt tagit detta hus i hand, greppat Esaias Poggats dörrhandtag och stigit in i det som brukar beskrivas som kirunabornas gemensamma vardagsrum, där allt från gruvstrejkmöten till tv-antikrunda rymts. Alla dessa fina rum, specialdesignade möbler och så konsten.
Det var en stor utmaning för Lars Isestig när han fick uppdraget att göra en barnbok om stadshuset. Han börjar bra. Omslaget visar just Poggats dörrhandtag, det som han gav formen av botten på två samiska trolltrummor. I handtaget låter Isestig mänskliga figurer, djur, klocktornet och en massa tegelstenar ramla ut. Just dessa dörrhandtag är något att stanna upp inför, det som finns där innanför dörrarna måste vara något heligt också i denna profana stad.
Och så vänder vi blad och kommer in i stadshuset i denna bok, ”En Stadshussaga”. Jag vet inte om vi känner igen oss, för det blir så mycket mera än stadshuset. Hela projektet verkar snubbla på de alltför höga ambitionerna.
Här ska inte bara en saga om ett stadshus berättas, det blir så mycket mera och på så många språk: svenska, engelska, finska meänkieli och nordsamiska. Alla texter och alla Björn-Erik Höijers dikter på de fem språken. Det blir för mycket, helt enkelt.
Vi spanar efter sagan och sagofigurerna, men vi får vänta. Hela huset med alla våningar ska beskrivas.
Först efter några sidor finns där början till en berättelse, en saga som börjar med att det ena dörrhandtaget är borta. Det är 50 år sedan, men egendomligt nog handlar nästa text om ”knäppandet från datorernas tangenter”. Sedan tappas sagan bort igen i ambitionen att berätta om livet i stadshuset, arbetet och kaffestunderna.
Sedan dyker ett suddgummi upp och börjar radera huset. Det förlorade handtaget stiger in på sagans scen och börjar samla minnena och berättelserna om huset. Allt spelas sedan upp till musik från klocktornet. Likt en raketuppskjutning från Esrange försvinner sedan stadshuset upp i luften.
Kvar är bara minnena av huset, förvarade i trolltrumman.
Och som i alla sagor är slutet gott och allting gott, för denna sagobok slutar med något som liknar ett pressmeddelande från Kiruna kommun och LKAB: Det byggs nu ett nytt stadshus, som kommer att ligga mitt i den nya staden och kommer att ha samma handtag som det gamla.
Ja, så mycket sagobok för barn blev det inte. En sagobok för vuxna då? Knappast.
”En Stadshussaga” tyngs av vuxenvärld och ambitionen att berätta allt. Det blir för mycket text och överlastade bilder.
Boken beskrivs som ett populärvetenskapligt dokumentationsuppdrag, det första i sitt slag som utfärdats av länsstyrelsen i Norr botten. Hoppas att det också är det sista i sitt slag.