Sakina Ntibanyitesha, 39, och hennes då nioåriga son Wilson landade i Luleå i april 2003. Den lilla familjen hade utstått lidande och rädsla under många år. Men nu var det slut med flykt och beskedet att hon godkänts som kvotflykting kom plötsligt och överraskande. Därifrån gick allt snabbt.
Hon och en tjänsteman åkte direkt till svenska konsulatet i Kinshasa och fick alla handlingar ordnade. Hon skjutsades till Wilsons skola för att hämta honom. Några tillhörigheter att ta med hade hon inte. Så startade resan till Sverige och Luleå via Paris och Stockholm.
Väl framme i Luleå skjutsades de till en lägenhet på Bergnäset i Luleå. Det var stor skillnad mellan livet i Kongo och det i Sverige och när hon kom till Luleå var det mycket hon förundrades över.
– Jag såg inga människor. Jag såg inte heller några kor, inga lamm, och inga fåglar. Var får de maten ifrån, undrade jag. De ville ge mig pengar med första ville jag inte ta emot det. Jag undrade vad de ville att jag skulle göra för att betala tillbaka det, säger Sakina.
Sakina växte upp utan sina skilda föräldrar hos sin mormor i Rwanda. Mormor Karolina var en allvarlig kvinna.
– Men hon var heller aldrig arg på mig. Hon lärde mig mycket genom att berätta sagor, det gjorde hon alltid. Ibland förstod jag att det var något jag gjort som hon ville få mig att reflektera över.
Hos mormodern arbetade hon mycket men det var ändå en lycklig tid. När Sakina var tolv år ville mormodern att hon skulle få chans att gå skola och ville att hon skulle flytta till sin pappa som bodde ganska nära. Men någon skola blev det inte för Sakina. Pappans nya fru var elak och tvingade henne istället till arbete.
Så följde åratal av flykt undan misshandel, tortyr och undan kriget för Sakina. I böckerna ”Ormbarn” och ”Farligare än djur” beskriver hon sitt liv, hur hon utnyttjades och våldtogs.
1994 fick hon en son, Wilson. När han var två år gammal försökte hon fly kriget tillsammans med honom. De satt på ett militärfordon på väg till flygplatsen. En man som hon kände sade att hon skulle ge honom sonen och det gjorde hon. De attackerades, hon ramlade av och sköts i benet. När hon kom till sans hade hon separerats från sonen. Hon hittade honom ingenstans.
Då började hon vandra för att leta sin son. Hon vandrade 50 mil och under vandringen tog hon med sig två flickor vars mödrar dött, en baby som hon kallade Fransin som hon bar på ryggen och Riri tolv år.
– Jag tänkte att om jag tar hand om de här flickorna så kanske någon tar hand om min son, säger Sakina.
Till sist kom hon till staden Kisangani och där en kvinna kände igen henne och berättade att sonen fanns på ett hotell med mannen som hade tagit hand om honom. Återförenandet blev känslosamt.
Flickorna lämnades till FN:s flyktingförläggning. Vad som hänt med lilla Fransin vet hon inte, men Riri bor nu i Kanada och med henne har Sakina
kontakt, berättar hon.
Det var inte helt enkelt för Sakina att komma till Sverige. Hon tyckte inte att maten smakade och kläderna skiljde sig mycket från de hon var van vid. Hon tyckte att livet här var stressigt och att passa tider var inte så viktigt där hon kom ifrån. Efter två veckor började hon på utbildningen svenska för invandrare.
– Jag har lärt mig många språk men jag tänkte att det här kommer jag aldrig att förstå. Jag ville bara gå hem och försöka göra mat som smakade, säger hon.
Efter sex månader vände det. Då fick hon veta att byn där hennes mamma bodde hade bränts ner, men mamman hade klarat sig och levde.
– Jag började plugga svenska på allvar för att kunna hjälpa mamma. Det var min drivkraft, säger hon.
Hon visste att mamman blev misshandlad av sin make och Sakina fick
henne att lämna honom.
– Jag samlade ihop pengar och skickade till mamma så att hon kunde flytta. Mammas man hotade att döda henne, men jag fick henne att förstå att han bara ljög. Nu har jag kunnat skicka pengar så att hon har ett eget hus. Min mamma kommer att kunna dö i frid och utan att vara någons slav, säger Sakina.
Sakinas författande kom sig av en vilja att förändra. Hon hade varit i Sverige några år och levt livet med jobb, stress och semester. Men minnen från hennes tidigare liv i krig och hemskheter trängde sig på. Det gick inte att tränga bort minnena.
– Jag tänkte att jag är en egoist. Varför lever jag och sonen och har det bra medan andra inte ens får gå i skola? Varför kan jag inte hjälpa de föräldralösa barnen? Jag kände en enorm skuld.
Sakina berättar att hon först började skriva om alla massakrer.
– Det var en massa anklagande, men så började jag om. Jag förstod att jag måste utgå från mig själv. Jag skrev om det jag varit med om, men det var hemskt. När jag kom till de våldtäkter jag utsatts för så var det svårt att stå ut. Jag spydde och grät och jag vaknade mitt i natten. Min son stödde mig och sade att jag måste fortsätta, säger Sakina.
Under tiden fick hon kontakt med Sven Nyberg som stöttade henne och hjälpte henne med språket. Men boken behövde bearbetning för att kunna ges ut och det fick hon hjälp med av en man som hon träffade av en tillfällighet, Christer Fjordevik, Värnamo.
Nu ser hon att det händer saker runt om i världen som borgar för förändring.
– Jag vill vara en av dem som skriver och arbetar för förändring. Jag har upplevt så fruktansvärt mycket kränkande av män som ägde mig som ett djur. Afrika är långt borta men med internet kan det vara nära. Det kommer att hända – kvinnor reser sig och demonstrerar för att skapa frihet. Det är vi som får ekonomin att fungera, så är det överallt. Kvinnor kräver respekt.
Hon arbetar som undersköterska på ett boende för funktionshindrade och trivs på arbetet och med sina arbetskamrater.
– Det är ett spännande jobb, men ganska tungt. Nu funderar jag på att börja studera till sociolog.
För böckerna ”Ormbarn” och ”Farligare än djur” fick hon stipendiet Årets Invandrarförfattare av de Vylderfonden. Stipendiet är på 50 000 kronor. Pengarna går till fortsatt författarskap, bearbetningar av böcker och tryckkostnader. Hon har nämligen ytterligare två böcker klara, ”Det pågår krig i paradiset också” och ”Jag dör före dig, min son”, den sistnämnda handlar om hennes kamp för att klara sonens svårigheter i Sverige.