Jag kan sakna den norrbottniska misantropin såsom den peakade någonstans där mellan Stålverk 80 och Max solarium, som overkligt nog invigdes 1982 av Trollhättans egen Tarzan, Frank Andersson. I kölvattnet av den norrbottniska socialdemokratins största vurpa, nämnda stålverk 80, grasserade ett massivt förakt gentemot den lokala auktoriteten, samtidigt som en stor portion missaktning riktades mot huvudstaden – Satan, Diabolus eller vad man på lite finare Bergnäset-mål benämnde som ”Stockholm”. Man var i Luleå inte bara förbannade, man var Ragnar Lassinantti-förbannade.
Det blev kisskorv med allt men jag hävdar att det var här någonstans mellan 1976 och 1982 som Luleå tvingades att växa upp. En desillusionerad stad gav födsel till ett stolt, högst personligt men framförallt argt tilltal. Hade Luleå varit ett band runt 1979 hade inte ens Liemannen platsat på bas. I detta Luleå växte jag upp. ”Vi flytt int’-dekal” på bakrutan, ”Vision Sävast”-keps och Anton Swedbergs Kadrilj från Sörbyn på 180 decibel. Det gick givetvis ingen nöd på Luleå. Sverige var ett rikt, högst funktionellt och curlande land, men Stålverk 80, IFK Luleås kräftgång samt Luleå Hockeys play off-debakel mot Huddinge 1978-79 skapade förutsättning för en stoisk vrede och i det närmaste perfekt bitterhet.
Idag är ju alla så jävla glada i Luleå. Ett öppensinnat, finkulturellt, Stockholm-VÄNLIGT, modemedvetet och gastronomiskt utvecklat Luleå puttrar fram med hoppsasteg. Vad är det som sker? Så fruktansvärt, och vad säger Ragnar på andra sidan? Han sitter nog i bastun med Palme och Kekkonen, kokandes arg över den drinkmeny-kräsna och kulturlösa medelklassen på Clarions sky bar men rasar förmodligen än mer över den moderna fasadens påfågel, Facebooks, etablering. Detta sker i staden som Ragnar skänkte fokus på strikt utbildning, kulturell förkovring samt bevarande av de inhemska norrrbottniska uttrycken. Detta var hans livsgärning.
Det är 70-talet all over igen. Framtidstro, vision om ett expanderande Luleå med omnejd och jobben ska rulla in. Ett självständigt Luleå med omnejd i euforisk limbo. Då markerade den rådande internationella stålkrisen straffpunkten och Luleå la upp bollen med Staffan Tappers imaginära självförtroende. Den bollen landade på parkeringen. I dag ska de privata aktörerna paradera in och skänka staden 10.000 surdegsbakande webdesigners. Höginkomsttagare med grönsaksodling på balkongen och ironisk Van Halen T-shirt. Man blir ledsen.
Som utflyttad till Diabolus City anser jag mig kunna, via en naturlig utzoomning, kunna se avsaknaden av misantropi, oginhet och skepsism. En norrbottnisk paradgren har gått förlorad. Det är som att se den sista snöleoparden falla till marken, Kristina Lugn hoppa hopprep och vissla eller höra Jampa Eriksson hylla innebandy.
I skrivande stund befinner jag mig på besök hos mor som bor i södra hamn. Jag blickar ut över den graciösa yta som skall transformeras till ett veritabelt Venice Beach med premiär den 22 Juni. Jag noterar för dagen 12 sekundmeter sydostlig vind, plus sex grader samt regn från sidan i hög hastighet. Med andra ord Premiär om tre veckor, och jag faller åter i tankar på Ragnar. Vad hade Ragnar sagt om detta häpp häpp, tjo och tjim? Norrbottens sanne länsfader hade instiftat utegångsförbud och länssorg.
Detta beach-lallarprojekt får klä skott för det illavarslande beteende jag vill ställa i ljuset. Luleå har återigen solstoff i blicken och svävar likt en lycklig Miami Vice-flamingo högt över all reell verksamhet, och den orimlighet som hovrar över staden ger mig anledning till att känna oro.
Lulebon var en gång det perfekta djuret med sitt ifrågasättande och naturliga flyktbeteende när det slogs på den stora mammontrumman. Saknar denna delikatess som jag saknar Björn Borgs raka backhand.
Jag uppmanar till kontemplation och regression. Det är, som jag ser det, aldrig för sent att ge upp.
Ola Gustafsson
(Född på Luleå lasarett, utbildad av Luleå Karateklubb (1982–1984) och stor skeptiker till djur).