Elin Wiktoria Karlsson, av sin far kallad Elina, är behövd. Flera gånger drömmer hon om att lämna sin familj och påbörja ett annat liv; kanske flytta till stan, gifta sig och få egna barn. Men medan de yngre halvsyskonen tar plats som pigor i andra hem, gifter sig och får barn så blir hon kvar hemma. Kanske beror det på att hon i hemmet fyller en så viktig funktion; hon sorterar posten, räknar kassan, skurar golv och tänder i kaminen. Oumbärlig tycks hon vara där i hushållet – som också rymmer byns poststation – och när fadern dör tar hon förvånat över hans roll som poststationsföreståndare.
”Ängeln i posthuset” är Anita Salomonssons trettonde roman sen debuten 1994. Den börjar i Elins ungdom – flytten från östra till västra Hjoggböle och faderns förvandling från klockmakare till poststationsföreståndare – och sträcker sig till den åldrade och döende Elins sista poststämpel 1964. Omvärlden; kriget och skallmätningar letar sig in i romanens samtal genom tidningsnotiser. Men det är framförallt detaljrikedomen eller kanske snarare tingens stora delaktighet i romanen som skriver fram tiden, samt gör så att romanen växer sig allt större under läsningen. Poststämplar, brev, baskrar, cyklar, klockor, kassaböcker, en liten grötkastrull, pennställ, pennor och pipor är inga småsaker snarare spelar de central roll i skeenden såväl som i skapandet av personligheter och handlingar. Det är detta sätt att skriva som, tillsammans med Salomonssons speciella ton, gör att texten känns innerligt vardaglig.
Romanen är liksom Salomonssons tidigare romaner en fiktionalisering av en verklig människas liv, i denna roman så nära som hennes egen moster. Berättelsen om Elin Karlsson får mig också att tänka på andra litterära figurer så som Vera Backman i Elsie Johanssons ”Kvinnan som mötte en hund”. Eventuellt hänger det samman med meningar som att Elin ”Varje dag gjort allt för att vara för att vara föräldrar, gud och bybor till lags.” Samt hur mån hon rätt och riktigt sköter sitt uppdrag åt Kungliga Postverket, men blir nervös så fort hon ställs inför något annat.
Samtidigt bör påpekas att Salomonsson lyckas göra Elin kroppslig, såväl som komplex och fram träder inte bara en samhällsfunktion, eller en samhällskritik, utan även en person. En kvinna som inte gifte sig, inte fick några barn, det vill säga inte fyllde den funktionen, utan som i stället med vippande fot och lena händer bland annat skötte posten.